Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
några kategoriska omdömen; det kan också påpekas dels att
både havet och fjällen och granarna kunna vara ganska
idylliska i vackert sommarväder, dels att vi faktiskt också äro
romantiker, med lust efter avlägsna horisonter och otämjd natur.
(Det lummiga engelska parklandskapet är ju ett av de vackraste
som finnas, men träffar man landsmän som bott länge i
England, skall man alltid upptäcka att de förr eller senare börja
tala om skär i havsbandet och djupa svenska skogar.) Men jag
skulle ändå tro att Hagberg har rätt i det väsentliga, och jag
tror man kan säga varför. Vi ha letat efter den första
hästhovsörten och den första blåsippan. När den första
bladknoppen stått klibbig och svällande, ha vi känt gröna fläktar komma
dragande genom skogen. När vintern var slagen och bara
uppehöll ett utsiktslöst motvärn i nordsidornas smutsiga och sjunkna
drivor, stod vår lust till sådant som är vinterns absoluta
motsats : det milda, vänliga och leende, solen och det blå vattnet,
de dagsvärmda släntorna, stigarna på torr, fast mark, bofinken,
lärkan och göken, grodden som börjar komma upp,
junikvällarna med syrener och blek måne, ljumt sommarnattsregn på
tegelpannor och blomster. Vi voro redan på resa till
sommarlovet, som för en del betydde lov från skolan och för alla lov
från vintern, mörkret och ruggigheten. Våra stora diktare ha
talat om den vår de svaga kalla höst, om furan som ljuder som
en sträv principal, om det skådespel av det hårdaste arbetes
munterhet som järnbruk och nordisk vinter kunna erbjuda; och
var gång ha vi känt att de rört vid något inom oss som vi
varken vilja eller kunna stå emot. Men när vi lyssnade tystast,
talade de om sommaren, den ljuva sommar som nalkas med
gräs och gröda. Den har gett oss vår arkadiska uppfattning av
vårt sträva nordanland. Den har präglat vår naturkänsla. Alla
de svenska reseskildrarna ha rest för att uppsöka den: Linné,
på väg ut en majdag då »vinterrågen stod ett kvarter hög och
kornet nyligen utvisat ett blad»; Bellman, sittande bredvid Ulla
i schäsen en junisöndag, snart framme vid Första torpet, »där
tuppen gol i källarsvaln — och svalan flög långt in i saln»;
Törneros i skjutskärran, äntligen ute i det väggfria livet, sedan
han gått omkring i Uppsala, »gata oppföre och utföre,
gapande på det blanka vädret och efter den ljumma, spänstiga
luften»; Italiafararna — romantikerna, Snoilsky och Österling —,
beslutna att färdas mot en sommar där den hyperboreiska fim-
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
