Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en smula sedan Gustav Sundbärgs dagar, även om man inte bör
överdriva förändringen. Men alltjämt är nationens iver för
människor och psykologi en smula matt, åtminstone i jämförelse
med fransmännens, engelsmännens och danskarnas. Hos nyare
svenska reseskildrare händer det ju att nyare intressen
dominera. Men av de gamla herrarna är det väl bara två, Geijer
och Törneros, som också hade människan på sitt program, och
människan sådan hon växlar från land till land och provins
till provins. De övriga reste på den linnéanska kungsvägen,
utan avstickare, sommaren till mötes.
Adolf Törneros är inte mycket läst nu för tiden, och därom
är kanske ingenting att säga: han var sirlig, prudentlig och
manierad, han representerade den svärmiskt-sentimentala
romantiken, med dess smak för ömma vänskapsförbindelser, elegisk
trånad och milt dallrande själfullhet. Ändå lönar det sig att läsa
honom. Ty han är en iakttagare med känsliga sinnen och av
fin precision; och sin färdighet i branschen har han utövat
under de färder i skjutskärra — ett nobelt fortskaffningsmedel, i
vilket man hinner se på sevärda ting — som han ofelbart gav
sig ut på, så snart han rättat vårterminens sista latinska skriptum
och gjort avskedsvisit i Malla Silfverstolpes salong. Han for
vida omkring: han for till Eskilstuna, till Örebro, till de
löwenska godsen i Sörmland och Östergötland, ja två gånger for han
ända till Skåne. I hans brev växla friska mornar med månklara
kvällar och stilla, beslöjade sommarnätter; och det är svårt att
inte citera hans berömda rader om den spöklika
middagsstunden en orörlig julidag: »Det var som skulle hela jorden nyss
ha givit upp anden. Ingen varelse, syntes på landsvägen,
fåglarna rörde varken tunga eller vingar, träden stodo med
slokande löv, orörliga, bildade liksom av målat järn; endast genom
asparna for då och då, för ett par sekunder, en lindrig
rysning. Då smittades jag själv av samma stumhet.» Men han hade
också — och det är i detta sammanhang viktigare — sinne för
miljön och människorna som formade den eller formades av
den. Han har den finaste känsla för allt som skiljer, är
karakteristiskt, både i stort och smått, i landskapstyp och
provinslynne. När han talar om hur det är att åka i Närke mot i
Sörmland, har man den subtile analytikern, iakttagaren och
epikurén i hans prydno: »I Sörmland nallar man oupphörligt,
även på den slätaste väg, och den elastiska granitgrunden giver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
