Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Resan till sommaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
resenärer i skogarna och fågelmarkerna: Carl Fries, Knut
Hagberg och Erik Rosenberg. Ett av de bästa proven på den är
Gustaf Kolthoffs Mitt första besök vid Hornborgasjön: hur vackert
och naturligt formar sig inte denna berättelse, som börjar med
vandringen ned från berget och ankomsten till den främmande
gården, för att så gå vidare genom sommarnatten och den friska
morgonen, tills den slutar med upptäckten av den övergivna
kyrkogården under de vilda fruktträden. Man kan ännu känna
doften från grönskan och de blommande häggarna och höra
storspovens rop.
Det finns ännu en typiskt svensk resa, antydd i det
föregående, som också kan sägas vara resan till sommaren: det är
färden ned till södra Europa, företagen för att vederbörande
skall få njuta av en mer slösande sol, ett färgrikare folkliv och
en rikare kulturgrund än vårt nordliga land kan erbjuda. Dessa
bildnings- och ferieresor togo ju fart under nyromantiken och
gingo framför allt till Italien, dit Goethe och hans efterföljare
visat vägen. I Sverige ledde de åtminstone till en betydande
resebok: Egron Lundgrens. När nittiotalet kom med en ny
kulturell högflod och de historiska och konstnärliga intressena
åter stodo i förgrunden, blomstrade ^genren upp i Heidenstams,
Levertins och Carl G. Laurins resebrev. Även här var det dock
fråga om utländska färder. Men på senare år ha vi verkligen
fått en litterär resa i Sverige, som har goda utsikter att bli
klassisk: det är Fredrik Bööks.
Reseskildringen har som bekant att dras med en stor och i
de flesta fall ofrånkomlig brist: det händer ingenting i den; och
det är ju ändå meningen att det i böcker skall hända saker
och ting. Den som berättar om äventyr i fjärran öknar och
djunglar har förstås sitt på det torra; men den som färdas på
fredliga svenska vägar har det värre ställt. Här invänder
naturligtvis läsaren att vad som händer i naturen — för den som
har ögon att se med — är mycket nog; och det är en
invändning som inte går att gendriva. Men den riktiga ’reseromanen’,
när den är som bäst, är ändå något för sig: den sörjer för
omväxling och spänning, och den binder samman skogar, dalar
och sjöar med människor och händelser som göra dem ännu
mer lockande att minnas. Det skulle under alla förhållanden
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
