Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cyklist på Eriksgatan
vallar med ett bölande och blankögt lugn, just värdigt den
sävligt kulturfrämjande uppgift, som består i att bara vegetera och
idissla. Vi hade hoppats att på denna ljuvliga landsväg med
dess bouquet av pastoralt och graciöst 1700-tal få möta en
kongenial skildrare av bygden, nämligen den vittre
borgmästaren i Mariefred, åkande i landa till någon kulinarisk
herrgårdsmiddag med många goda anekdoter, men då han inte behagade
uppenbara sig, reste vi Mariefred förbi och kommo söder om
Läggesta in i en trakt, där allt specifikt sörmländskt tycktes
oss försvunnet. Nu steg den nyss rätade och nygrusade vägen
i seg höjning upp mot vattendelaren mellan Mälaren och
Östersjön, och skogen slöt sig mörk och ödslig kring oss som om
vi befunnit oss i Norrland. Här fanns ingenting av det björkfagra
och kavaljersmässigt älskvärda herrskaps-Sörmland vi drömt
om, bara karg och ruvande obygd, och dess kuslighet fick
naturligtvis ökad kraft genom den faktor, som cyklisten upplever
intensivast av alla trafikanter, nämligen uppförsbacken.
Äntligen möttes vi i ett litet brukssamhälle av—ja ack, det var
ju helt enkelt en källa. Får man alltjämt känna sig lyriskt
stämd inför en så banal företeelse? Cyklisten har i varje fall
rätt till det, när han kommer flåsande uppför en grusig
stigning med tungan fastklistrad vid gommen och bara känner en
svidande längtan efter vatten. Björkar vajade kring den gamla
vägbacken här, och i ena dikeskanten låg källan. Bleckmuggen
hängde i en buske över dess klara yta, och vi vederkvickte oss
av vattnets friska, kyska svalka, besinnande att vi cyklister i
denna motoriserade tid tagit arv efter de gamla
gästgivarhästarna, till vilkas ödmjuka välbehag dylika källor porlade på
en tid, då en landsvägsresa ännu var en verklig prestation av
färdmän och dragare.
För den otörstige gå alla vägar utför i lustiga löpor. Så även för
oss. Nu bar det mot öppna och bördiga bygder—å, eggande
vällust, att känna höstluften svepa kring kinder och tinningar,
medan man susar ned mot blänkande sjöar och gyllene
åkerfält, ljusa hagar och vänligt folk. Konung Erik ville hejda sig
vid Aspa gamla bygder med runstenar och lingshög och andra
arkeologiska märkvärdigheter, men vi drevo vidare av bara farten
och noterade endast i förbigående en historiskt stämningsfull
bergklint, som reste sig med brant och djärv kontur över dalen.
Där hade kanske offereldar stigit mot rymden i gamla tider —
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
