Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cyklist på Eriksgatan
vägsmil, då vi skymtade Lövstads slott, resande sitt vita
corps-de-logis och sina vördsamma domestikbostäder och uthuslängor
i autokratiskt majestät högt över slättens ödmjuka horisontalitet.
Vilket latifundium! Själva naturen kröp på knä inför dess
väldighet, och endast ett svartmuskigt tattarfölje i ett par
skrangliga och rostiga fordbilar vågade sjunga om frihet och amour
i skuggan av denna herremansboning. Man har känning av ett
dylikt maktcentrum vida omkring i bygden—ja, ända ned till
Kimstad, där tvenne riddare i dust och tornej rida på
sockenkyrkans tak liksom ett insegel på frälsets upphöjdhet till och
med över den andliga världsmakten. Men några kilometer senare
mötte vi en annan makt, väldigare än både kyrka och adel,
nämligen tekniken, här representerad av Göta kanal, som — med
alltjämt synliga traditioner från biskop Brasks renässanslivliga
ingenium — marscherar ut ur Glan vid Norsholm för att via
Söderköping och Mem sänka sig ned till Slätbaken.
När vi kommit så långt, kände vi oss på allvar i hjärtat av
Götaland, kände förbindelsen mellan Västerhav och Östersjö,
mellan merkantila och fortifikatoriska storhetsdrömmar i
1800-talets början och vår egen tids turistiska slagnummer:
vattenlandsvägen mellan Göteborg och Stockholm. Men
augustikvällens skumrask gav oss ingen tid att begrunda denna
långsamhetens triumf över modärn brådska. Vi måste vidare till
Linköping, där östgötarna på landskapsting brukade möta konungen
på Eriksgata. Med förlov till sägandes var det nu rikets
handelsresande, som höllo ting i den ärevördiga stiftsstaden och
belade hotell och restauranger, innan de fortsatte sin egen
Eriksgata genom landets handelsdistrikt. Slumpen ville dock, att
Linköping inte endast skulle ge oss denna bild av kommersiell
livaktighet utan också en glimt av den gamla lärdomsstadens
vittra och kyrkliga kultur: augustimånen lyste över domkyrkans
kalkstensmurar med dess figurrika portaler, över biskopshusets
strama fasad och stiftsbibliotekets rotunda med dess bokskatter
från gammal tid och ny. Och morgonen därpå dansade
lördagssolen över Stora torgets myller av smör- och äggförsäljande
östgötabönder, breda och trygga i sin fryntliga köpenskap kring foten
av Milles’ Folke Filbyter, som pånyttfödde provinsens
medeltidsväsen i den plirögde folkungens groteskt förvridna bronsgestalt.
Aven denna brokiga stadsmiljö med dess doft av lärdom och
gröda måste vi lämna. Plikten drog oss västerut, över den
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
