Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Cyklist på eriksgatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
stolthet, att han står staty på Grönköpings Stortorg såsom en
sinnebild av evärdliga småstadsdygder.
Nästa dag grydde över Mullsjö. Det lär vara en vacker trakt,
men för oss blev både Mullsjö och hela Västergötland bara regn
och återigen regn. Regn över Falköping, regn över Skara, regn
också över Varnhems klosterkyrka, som med sin krans av
gravkor under tornets svarta spira ligger och trycker vid Billingens
fot. Konung Erik fann det skandalöst, att vi körde förbi Husaby
och Olov Skötkonungs dopkälla, men strilande dagsregn
ursäktar allt, och det var med hungrig och frusen likgiltighet för
allsköns kulturhistoria vi omsider rullade in i det nattligt tysta
och tomma Mariestad.
Men dagen därpå sken solen barnsligt morgonpigg över den
lilla trivsamma staden, där landshövdingen residerar på sitt
vall-gravshägnade slott och Vänerskutornas tackel tecknar sig i mjuka
torrnålslinjer över hamnens gytter av vedstaplar och fastage.
Här togo vi farväl av Västergötlands gamla kulturbygder för
att cykla upp mot Tivedens mörka och ödsliga skogshöjder
mellan Undens och Skagerns blåa vatten. I dessa vildmarker
har brottet haft sina gömslen i forna tider men också i våra
dagar — man erinrar sig att en mycket populär stortjuv
häromåret hade sitt idylliska sommarnöje i dessa skogar — men
å andra sidan susar här en kåddoftande frid långt bortom alla
samhällsproblem. Allmänningsstenar från 1600-talet stå ännu
vid vägkanten och broarna ha en mossig och romantisk
skönhet. Man häpnar inte, när man vid ett vägskäl finner en skylt
med namnet Kavelbron, ty sådana uråldriga trafikanstalter verka
icke så avlägsna i dessa obygder.
Västgötaregnet hann upp oss på nytt i Tiveden. Det var
slagregn med blixt och dunder, som ekade mellan skogshöjderna.
Den paniska skräcken högg sina klor i konung Erik, och när
vi, dyvåta och dödströtta, stego av vid en enslig gård och
knackade på, svarade ingen, men genom en gisten farstudörr sågo
vi skuggor röra sig i köket, skrämda, ensamma människor, som
inte vågade öppna för främlingar. Så drevo vi vidare genom
den rykande vätan och drömde om gammaldags gästfrihet, när
vi kommo till Ramundeboda, det klassiska raststället på
Tiveden, där antoniterbröder under medeltiden höllo öppet hus
för de vägfarande och där västgötarna på Eriksgatan
överlämnade konungen i närkingarnas hägn. Bortom Ramundeboda
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
