Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvin Porad: En långfärd i kanot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvin Porad
med timmer, som antingen klämmes ner under botten eller likt
torpeder skjutes ut från sidorna. De yngre passagerarna tycker
liksom jag, att det är roligt att stå och titta på det där, och vi
försöker på förhand räkna ut, hur de olika stockarna skall bete sig.
Klockan är 11, då vi lägger i land, och sedan gäller det att
be att få bo på kredit på ett av stadens hotell samt att
dessutom (ganska fräckt!) låna lite pengar så att jag tidigt följande
dag kan göra en färd per buss, som jag planerat. Det lyckas,
fastän jag inte ser fördelaktigare ut än i morse, men jag står
också hela tiden och leker iögonfallande med min kamera, som
har ett rätt gott utseende.
Måndag 24 juli startar jag klockan 6 min bussresa, som
går uppför Angermanälven och längs Faxälven ner till Sollefteå
igen. Jag är tillbaka halv 8 på kvällen, och där sitter på
hotellet en trött och utsvulten Birger, som nu får berätta själv.
BIRGERS BERÄTTELSE.
Lördagen hade kommit med strålande solsken till en mild ostlig
vind, och kanoternas nosar hade under färden söderut just börjat
känna sött vatten från Angermanälven.
Klockan var 2. Hur det kom sig, det som sedan hände, kan
nog aldrig bli klart — möjligen var det vädret det berodde på.
Säkert är, att expeditionen som sådan under de närmaste dygnen
råkade ut för sådana underligheter, att det antagligen skulle bli
svårt att på ett sakligt sätt föra loggbok. Jag lämnar alltså
loggboken klockan 2 på lördagsmiddagen och övergår till något mer
personligt färgade upplevelser.
Som sagt, möjligen var det vädret. Solen var otroligt gassande
och jag själv slö och lat. Ett tag trodde jag till min glädje att
Edvin också var det för ovanlighetens skull, men han låtsades
bara och satte efter en stund igång med att paddla igen,
visserligen långsamt men ändå. Jag hade kommit ihåg mitt
hjälpsegel, som jag just inte fått använda dittills, riggade upp det och
seglade — trodde jag. Vinden var emellertid exakt halv, om
det nu var någon vind, och efter så där en kvart gjorde jag den
upptäckt, som jag antar tillhör alla seglares lärospån, nämligen
att man vid sådan vind med en farkost utan roder och ordentlig
köl lätt nog driver i vindens riktning och inte i den som
farkostens för med tjänliga medel bragts att peka mot.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>