Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvin Porad: En långfärd i kanot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En långfärd i kanot
Han har lyckats hålla mer åt höger än jag. Med paddlarna
ger vi hälsning åt åskådarna och försvinner bak en krök.
Vi beslutar att snarast gå i land och slå läger, och på en
sandstrand drar vi upp kanoterna, fullkomligt hänförda över
flod-paddlingens sensationer. Ett par fiskare drar not en bit ifrån och
vi får av dem en del råd, hur vi bör sköta oss. Huvudregeln är
att gå mitt i strömmen, i blåvattnet, och undvika stränderna, där
det dels kan vara grunt, dels går svåra virvlar med bottensug.
De ger oss gott hopp om en trevlig färd, och vi behöver gå förbi
endast Bergeforsen och möjligen Sillreforsen, anser man.
Onsdag 2 7 juli. Ovanligt tidigt vaknar vi utsövda och pigga,
och efter hastiga förberedelser lägger vi ut och låter strömmen
sköta om transporten. Man fylls av en vanvettig fröjd, där man
sitter och ser de vackra stränderna dansa förbi i en fart, som
man ej själv skulle kunnat åstadkomma. Enligt uppgifter jag
skaffat ur resehandböcker är strömhastigheten cirka 2,5 mil i
timmen den första halvmilen vi åker. Och de trakter vi
genomfar är kända som de i sin art vackraste Norrland har att
uppvisa. De höga, skogbeväxta stränderna är flerstädes
egendomligt formade, och vi sitter där i lugn och ro och låter allt
vackert passera revy för oss. Det kristallklara vattnet tillåter
oss se den steniga bottnen rusa bakåt med svindlande fart, och
då vi tittar föröver ser vi tydligt hur vattenytan starkt sluttar
framåt. Det där är ett ganska underligt fenomen, ty man tycker
sig åka i en tydlig utförsbacke och det rör sig dock om
lutningar så svaga, att man inte borde kunna se dem. När man
tittar bakåt har man däremot ingen förnimmelse av uppförsbacke.
Ibland delade sig älven i ett par vattenarmar, som omslöt
någon holme eller liten ö, och vi fick då på förhand söka lista
ut vilken arm, som skulle vara den bästa. En gång hade jag
valt höger, men i sista stund beslöt jag att gå över lill vänster.
Jag satte full fräs för att ej kollidera med den tunga av
kullersten, som den lilla holmen skickade ut mot floden och som
jag nu drev emot med alltför hård fart. Jag körde också fast
med en väldig duns, vattnet sprutade högt, men det varade blott
ett ögonblick, så svängde kanoten och vart flott, då jag stötte
ifrån med paddeln mot bottnen. Ett par tre lättare dunsar följde
nu i rask takt och så var det lilla äventyret över.
Vi passerar tre byar, som vi anser vara Boda, Västanå och
Järkvitsle, innan vi efter knappa två mil går iland vid Sillre
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
