Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den saken experimenterade vi med på vår träningsfärd. Vi prövade på att ligga ute i tält och i olika sorters snöhyddor och vi lärde oss att på en halvtimme bygga en stormbivack, som visserligen var trång och obekväm men där man i alla fall klarar livet. Man kan till och med få en ganska dräglig temperatur i en sådan snöhydda, ett litet stearinljus värmer alldeles förunderligt, och har man så en varm sovsäck kan man få en härlig nattsömn.
Det är förresten inte så lätt att få tag på en varm sovsäck; snön, som man ligger på, kyler igenom nästan vad som helst. Det är bara skinn som stoppar och särskilt renskinn har en märkvärdig förmåga att isolera mot snökylan. Men renskinnssovsäckar finns inte att köpa, och när vi absolut ville ha varsin sådan blev det ingen annan råd än att från olika håll samla ihop några bra skinn och så låta en sadelmakare sy ihop dem efter våra egna ritningar. Det blev ett par klumpiga tingestar, men varma var de och inte alltför tunga, och det var huvudsaken.
När vi nu hade fått de stora huvudförutsättningarna klara, kom turen till alla utrustningsdetaljerna: kläder, proviant, reservgrejor o. s. v. Vi hade ju ett helt år på oss innan färden skulle gå av stapeln, så vi hade inte bråttom, men tiden blev heller aldrig lång. Vi hade ständigt något att fundera på och diskutera om och under alla dessa förberedelser hade vi nästan lika roligt som under själva färden. Det roligaste var i alla fall att lägga upp själva färdruten: man lever igenom hela färden i fantasien, när man sitter med kartan och tänker ut var man kan få de vackraste utsikterna och de längsta och finaste utförslöporna och försöker passa in dem i lämpliga dagsmarscher. Hela kartan liksom får liv och blir verklighet, när man sysslar litet med den, den vita färgen, som anger kalfjället, blir snö, de små cirklarna, som betyder björkskog, tycks skimra av rimfrost, de mörka lutningsstrecken nedanför trädgränsen blir till blånande skogsvidder och man nästan ser röken ringla upp från de små svarta prickar, som markerar gårdar och stugor. På det viset lär man sig nästan hitta redan på förhand, och det har man stor nytta av, när man sedan kommer ut i terrängen.
Och när äntligen den långa färden stod för dörren och allt var klart, hade vi lyckats övertyga föräldrar och vänner, att om någon fjällfärd var väl förberedd, så var det vår. Och det var ju i själva verket nödvändigt. Vi var bara ett par vanliga pojkar, varken några idrottsfenomen eller några fjällspecialister, vår färdighet i skidåkning var ganska medelmåttig och den enda förträning vi bestått oss var söndagspromenader i skog och mark med ordentlig packning ett par gånger i månaden under höst och vinter, och när allt kommer omkring så var vi väl i alla fall både »unga och oerfarna».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
