- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1935. Sverige /
303

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nästa morgon vaknade vi med spända förväntningar. Vi hade framför oss ett ödsligt femmilaområde — Sösjö- och Oldfjallen — där säkerligen ytterst få vinterturister färdats före oss, med andra ord en verklig vildmark. Våra förväntningar kom inte heller på skam. När vi stakade i väg över sjön, ven stormen i fjället och endast enstaka fjällbranter reste sig ur snöyran som svarta himmelshöga skuggor över dalen. Det var som ville de varna oss kryp att beträda detta jättarnas vilda och ödsliga land. Det vilade en grandios ödemarksstämning över denna morgon, och den försvagades sannerligen inte av att vi på andra sidan sjön stötte på färska spår av en stor varg.

På sluttningarna ned mot sjön Stora Mjölkvattnet mötte vi helt oförmodat en lapp, som erbjöd oss ta vår kafferast i en ordentligt timrad stuga, som till vår stora förvåning var försedd med telefon. Det något desillusionerande inflytande, som detta faktum utövade på vår vildmarksstämning, förjagades emellertid hastigt och lustigt när vi kom ned på själva sjön. Det var en storslagen fjällsjö, omramad av väldiga branter och stup, kring vilka yrsnön virvlade. Och när vi på kvällen nödgades återvända till stugan för natten och satt framför den sprakande elden i spisen, var det en sällsam kontrast mellan min mors svaga röst i den sjungande och susande telefontråden och snöstormens visslande tjut kring knutarna, då och då genomskuret av ett ylande skall, som ekade uppe under fjällväggen: den ensamma vargens skri.

Nästa morgon var det fortfarande tämligen dåligt väder i fjället, men vi gav oss i alla fall i väg, livade av spänningen i att helt vara beroende av kompassen. På andra sidan sjön låg ett fjällpass, som vi skulle igenom, men det var en dryg backe dit och det dröjde väl ett par timmar innan vi nådde upp till själva pasströskeln. Just då tvärstannade min kamrat och ropade till. Mitt framför oss och inte 50 meter från oss stod två vargar och glodde på oss! Gråludna var de, den ena mager och utsvulten men den andra stor och kraftig, och helhetsintrycket låg någonstans mitt emellan schäfer och jämtlandshund. Jag vet inte vilka som var mest förvånade, vargarna eller vi. Det hör ju inte till vardagligheterna för en turist i Sverige att stå öga mot öga med ett par vargar, och i varje fall var det vår debut på området.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:15 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1935/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free