Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Christian Lagerlöf: Nittio mil på skidor från jämtländska till lappländska tvärbanan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min kamrat fick också fram vår 4 dm långa bajonett med en fart, som visade att han kände sig ganska osäker om odjurens avsikter. Vad dessa beträffar var väl inte heller de vana vid dylika överraskande möten (de kunde sannerligen ha skäl att tro sig vara tämligen ensamma i denna avlägsna ödemark), och med tanke på vårt i vargaögon säkerligen rätt misstänkta utseende (helt insvepta i våra vita stormkläder och med de stora sovsäckarna i påsar av samma tyg) kan man ju ställa sig förstående till deras tydliga nyfikenhet. Denna var emellertid efter allt att döma mera grundad på onda aningar än på onda avsikter. Ingen av vargarna rörde sig och min kamrat utbytte hastigt sitt vapen mot en kamera. Här hade vi tydligen en chans att få ett verkligt unikt fotografi; det gällde blott att komma vargarna ännu litet närmare. Men de hade ingen lust att bli förevigade. När vi började röra på oss gjorde de helt om på stället och tog till benen. Vi följde efter så fort sig göra lät och efter något hundratal meter stannade vargarna till vår förtjusning. Vi passade naturligtvis på och sköt ett kameraskott mot dem, men avståndet var för stort, och på fotografiet ser man blott två svarta prickar, som bara vi två kan identifiera såsom vargar. Att återuppta förföljandet var givetvis lönlöst, men i dryga tio minuter kunde vi med blicken följa vargarna där de flydde, ideligen vändande sig om för att titta på oss.
Fortsättningen av dagen var inte heller utan spänning. Vädret tjocknade till ganska betydligt, en hård motvind gjorde att vi fick pressa oss fram till och med i utförslöporna, och snöyran gjorde sikten minimal. Det var bara att ta kurs på någon enligt kartan brant fjällsida och så gå noggrant efter kompassen tills en mörk vägg reste sig framför oss eller lutningen blev så stark, att vi förstod att vi måste vara framme. Och så därifrån genom ett pass till någon liten fjällsjö, där kartan utvisade, att det borde finnas en smula björkskog, o. s. v. Vi måste dessutom ideligen stanna och titta varandra i ansiktet för att inte förfrysa näsa eller kinder: man känner ju ingenting själv, och nästan varje gång upptäcktes någon liten vit fläck, som det då gällde att gnida med snö. När vi skulle rasta fick vi användning för vår vindsäck, en stor påse av tunt men vindtätt tyg, som vi kunde trä över oss helt och hållet, när vi satt nedhukade på våra varma och mjuka sovsäckar. Där inne var vi väl skyddade för väder och vind medan vi åt vår matsäck och studerade kartan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
