Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Haglund: Berättelsen om sju nätter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Haglund
för det tecken vi sågo på himlen: Sakta, som ridån på Röda
Kvarn, drogos molnen isär norr ut och bakom och mellan
dem lyste den vackraste blåa himmel fram. Scenöppningen
blev större och större, molnen fingo silver och guld på sina
ulliga kanter, grönskan glittrade nytvagen mellan gruvhålen och
malmtipparna, stugornas rödfärg stod så grann mot alla de andra
färgvalörerna, att en Rättviksmålare inte kunnat få den
grannare, och herrgårdsbyggningen lyste så vit i den skarpa dagern
som en herrgårdsbyggning eljest lyser allenast i en berättelse av
Selma Lagerlöf.
Så här skulle en långfärdscykling börja — det var tydligt.
Holmquist och jag grinade också upp oss, fast högst
opoetiskt, kastade oss på cyklarna igen och gnodde i väg åt
Hedemorahållet till för att leta oss fram till Flikens färdstuga, där
vi skulle ha vårt första nattkvarter — en »riktig» färdstuga,
som inte varit annat i hela sin tid, fast hon fått vila från sitt
värv i bortåt ett halvt sekel, sedan den siste malmköraren
lämnade henne någon gång kring 90-talets början och tills nu
Norbergs Bergslags Hembygdsförening öppnat henne igen för en ny
tids färdmän och vägfarande — turisterna till fots eller på cykel.
När jag några dagar senare satt uppe i Domnarvet och
berättade om mina öden och äventyr för den gamla bruksläkaren
och hembygdsvårdaren däruppe, dr Karl Hällsjö, sade han:
— Flikens färdstuga, den måtte väl jag känna till. Där har
jag legat som pojke, när jag var med och körde malmforor
mellan Husby och Norberg.
Längre är det alltså inte sedan den användes för sitt
ursprungliga ändamål, och ändå tycker man att det ligger tidevarv
mellan den världen och vår.
Men jag rusar i väg för fort.
Holmquist lyfte sin norra karda upp i vädret och skrek:
— Är det inte den här vägen, månntro?
Det var inte att ta fel på den saken. Och på en smal och
idyllisk väg mellan mejade åkerfält och grönskande slåtterängar,
under björk och rönn och in mot ett ständigt växande
perspektiv av blånande, böljande skogsåsar och malmgömmor
rullade vi vidare mot Flikens för länge sedan döda men alltjämt
namnkunniga bruk.
En skorsten reser sig ur sågverks- och hyttruinerna, en bäck
porlar ned mot dammen, en sjö med vassrika stränder glittrar
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
