Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är hög luft efter veckor av regn. Himlen är överdragen,
men det blåa lyser igenom, och det är 11 grader varmt. En
knattrande meteormotor driver oss över Hornavan (som är
Sveriges djupaste sjö, alltid får man lära sig något) till en
landningsplats på norra sidan, som heter Sautaluokta. Här börjar leden,
en ganska trampad stig, markerad med röda ringar på
björkstammarna. Det bär uppåt genom skogen, genast och brant.
En tät skog av gulnande fjällbjörk och silvrig vide, där
gump-tunga tjäderhönor braka upp ur snåren och skygga renar skymta
mellan stammarna. En kal stig, som reser sig framför näsan
i 45 graders stigning, som frestar ens otränade lår och höfter,
pressar ut svetten över ryggen och pumpar luften ur lungorna.
Halvvägs uppe vräker man sig i blåbärsriset med utfläkta armar,
andas och blundar och tänker: Det här är Lappland, så här blir
det i tre veckor, det lär ju vara så nyttigt för kroppen . . .
Jag antar att en »fjällkarl» inte märker den här backen, den
är i själva verket inte så vidlyftig. Jag täljer mig en käpp, en
smal och lätt björkkäpp. Det är just ingenting att luta sig mot,
men den hjälp den ger är förvånande stor. Och vi äro snart uppe,
stigen faller framåt, man kan räta på ryggen, skogen glesnar,
dvärgbjörken tar vid, fjällheden öppnar sig. Här är fast och
ganska slät mark. En lätt och frisk vind drar fram över vidden
västerfrån, från de snöfläckade fjällen, som skymta därborta,
fläktar en svalkande över tinningarna och in under skjortan.
Vi kan gå i bredd och prata, slänga med benen och stöta med
käpparna, skjuta mössan i nacken och se oss omkring.
Djupandas, lugnt och med flit, spola lungorna med ren luft, låta
blickarna spela över det vidöppna landskapet, följa en flyende
renflock. Jag har inte sett andra renar än Skansens förr, ganska
ledsna och ruggiga renar. De här djuren äro mycket mer
eleganta än jag någonsin har föreställt mig, snabba, lätta, graciösa
i rörelsen. Försvinna över en bölja i heden med vinkande vita
rumpor. Tjuren sist, med sin blanka, bruna hornkrona sträckt
bakåt över manken.
En kort stund, så breder Rebnesjaure ut sin vattenyta
framför oss, det lutar nedåt, skogen tar oss och stigen för oss till
stranden. Vi behöver inte vänta länge, lapptillsyningsman Oskar
Johansson i Vuonatjviken är varskodd per telefon och han
hämtar oss med aktersnurra. Det är hos honom vi ska bo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
