Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är grått på himlen och kallt på sjön, man plockar på
sig allt man förut krängt av sig. Sjön är grund och inte så
lättnavigerad, holmar och stenblock sticka upp överallt. Stränderna
äro gråa och trista, lersand och skifferflisor. Björkarna skälva
lätt för draget, de ofärgade böljorna skvalpa slappt kring
stenarna. Inget liv den här årstiden. Två knipor dra undan på
snabba och visslande vingar, det är allt.
Men under ytan finns liv. Not och nät hänga kring bodarna
i Vuonatjviken. Till kväll få vi stekt röding. Och myltgröt med grädde.
Klockan 7 på morgonen är ganska arla den här tiden. Då
passera vi grindhålet och ta an stigen igen. Det hänger en dimma
över fjällen, men här nere är alldeles klart och alldeles stilla.
Av två ting överflödar Lappland: sten och vatten. Här smälter
så mycket snö, här regnar så mycket och jordlagret är så tunt.
Allt vatten rinner av, överallt blänker det, skvalpar det, forsar
det, porlar det, droppar det, skvätter det om fötterna. Och sten.
Att det finns så mycket sten på jorden! När vi nu följa en stritt
forsande bäck mot norr, är vi tvingade, för att inte stå på
huvudet, att utan uppehåll hålla ögonen på fötterna. (Åtminstone
jag. Holmbom som kan det här, tycks ha ett slags ögon på tårna,
känselspröt på pjäxorna, han behöver inte hänga med huvudet
så mycket.) Linné, som inte var någon lapplandsentusiast,
skildrar väglaget så här på ett ställe i »Iter Lapponicum»:
»Vid middagstiden gav jag mig på vägen, som jag tillstår var
så svår, att jag aldrig känt dess make, ty alla elementer voro
emot mig. Vägen var sten på sten med stora implicerade
trädrötter, däremellan voro djupa hålor fulla med vatten . . .
Trädkvistarna hängde uti ögonen var jag reste, helt fulla av regn...»
Det var vägen till Lycksele, han färdades den till häst utan
sadel och var ilsken. —
Vill man njuta landskapet, får man stanna och vila sig, och
det gör man ju gärna. Röker med vällust, för under marsch
kan man inte ha pipan i mun. Röken stiger i lätta slingor rätt
upp genom björkarnas kronor. Björklövet är just på vippen att
släppa sin sista grönska, bli helt gult. Fjällskogens utandning,
den kärva lukten av löv och lavar och våt torv, har en pikant
brytning — den första syrliga doften av höst och förgängelse.
Nu när man ligger stilla, observerar man siskorna, flockarna
av gråsiskor drivande fram genom skogen från björk till björk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
