Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständigt i ivrig rörelse från kvist till kvist, ständigt kvittrande eller
rättare visslande — det är en ytterst spröd och försynt liten
vissling — en lockton, ständigt upprepad för att hålla flocken samman.
Det bär sakta uppåt. På ett öppet stycke hed, kringränd av
gles skog, passera vi polcirkeln, markerad med två tavlor. Det
är likadant som att gå över ekvatorn — och det är väl kartans
synbild som sitter i — det känns faktiskt som om man töjde
och sprängde en spindelvävstråd. Och så är man uppe i
arktiska regioner för första gången i sitt liv.
Vid foten av fjället, i skogsgränsen, ligger Påroks lapp viste och
där koka vi kaffe. Det är några kåkar och kåtor och en
stolpbod utströdda över några kullar i en fagert böljande och
grönskande sluttning. Några pulkor stå resta mot en kåta. Runt
omkring äro travar av renhorn efter slakterna, renhorn pryda
alla tak, renhorn hänga i alla björkar. Lapparna ha gått
härifrån i morse, potatislanden — två små rutor — äro just
upprivna. Vi gå också.
Stigningen mot Barturte är jämn och seg. När skogen släpper
oss, tar oss dimman. Dimman är på ont och gott. På ont:
man ser ingenting och det är fuktigt. På gott: detta att gå är
ju det besvärligaste av alla sätt att resa. För att ha nöje av
färden måste man kunna se bort från obehagen. Dimman
eliminerar ett av dem, ett stort — obehaget att tycka sig aldrig
nå toppen, att se en oändlig serie av höjder upptornade
framför sig, och ingen är den sista. Nu ser man bara en, väldigt
förstorad. Den tycks ta en kvart att bestiga och den tar en
minut. Glatt förvånad står man på toppen, glatt tar man itu
med nästa höjd, med hur många som helst, bara man slipper
se mer än en i taget. Dimman är tät. När man står vid ett
röse, är det nätt och jämnt man skymtar nästa röse 50 meter
bort, ett fantastiskt kummel långt i fjärran men snart passerat.
Så bestiga vi fjället med dimmans hjälp utan möda. Men
utsikten är oss förnekad, så det är lika illa.
Häruppe är inte långt till klar rymd, solen skimrar svagt igenom.
Terrängen är naken och vild, överströdd av gråa block,
genomskuren av fräsande bäckar och videkransade småsjöar. En ung
kungsörn dyker fram ur dimman, kastar undan för oss med
några tungt flaxande vingslag och försvinner igen. Vi höra
honom skrika bakom oss — klick-klick-klick — ackompanjerad
av några korpars hesa knarrande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
