Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvikkjokk efter mat och grejor och vände tillbaks nästa morgon. Då
hade hon flyttat ungarna till en annan håla under ett bergstup,
där hon hade långa, långa gångar. Vi grävde hela dan nedåt
och inåt, inte förrän mot skymningen närma vi oss själva
grytet. En hund hade vi med oss. Han tog till att morra och
järven skulle på’n. Då fick Danielsson se ögona lysa och han
sköt. Men höll bössan så tokigt, så han fick en smäll av
kolven på käken. Jag band en kniv på en käpp, stack in och
fick död på’n. Sen tog vi ut ungarna. Vi fick 110 för den
gamla och 60 kronor styck för ungarna.
Det blåser en västlig, hård, byig vind hela natten. Skogen
susar och sjön skvalpar, fönsterluckorna jämra och slå, spjället
skallrar ihärdigt. Det är svårt att sova för spjällets skull. Men
vi är väl de sista gästerna. Sen får det sitta där och skallra
i skorsten hela vintern till ingen glädje. Det ensamma spjällets
sorgliga sång i ödemarken. Så man kan ju gärna offra en
natt på att lyssna till eländet. Jag ligger och dillar, men något
ska man göra, när man är vaken också. Somnar man så drömmer
man och det är ännu dilligare.
Leden går vidare åt nordost, upp över det steniga passet
under Faunåive. Rika blåbärsmarker och utsikt i sol över
björkskogens böljande senapsgula matta, bruten av glittrande sjöar,
kransade av mörkgrön granskog. Bäckarnas silverstrimmor
framträda tydligt i fjällsidorna; när man vänjer sig vid
tystnaden, hör man dem sorla på avstånd överallt.
Ned genom skogen till Laitaures strand. I björkarna hitta
vi bergfinkar, med bröst så gula som lövet.
— Det blir sen höst, när dom är kvar ännu.
Här tända vi rökeld igen, bli hämtade över den underliga
sjön med sitt ogenomskinliga, vitslammiga jökelvatten. Det är
Rapaälvens jökelvatten uppifrån Sarek och Ålkatj.
I sluttningen på norra sidan ligger Aktse, bröderna Läntas
två gårdar, en grupp låga, vackert mattröda byggnader spridda
över en vid och grönskande vall. Och en turiststuga högst upp
mot skogen. Här ta vi en vilodag, för här är skönt.
Stalo är lapparnas troll, trollet som man ännu skrämmer barn
med: »Akta er, nu kommer Stalo!»
Det var han som ordnade dalen här, gjorde den till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
