Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Kungsleden i september
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Skoglund
Stationsbefälhavaren och jag vankar så av och an med var
sitt maskerat bekymmer. Mitt tillkämpade lugn blir något
naturligare, när jag ser min fru släppa katten på expedition in i
vassen, och stationsbefälhavaren konstaterar till självtröst, att
den förmånliga västliga vinden tycks friska i. »Fem minuters
startförsening kan den nog hjälpa oss ta in», säger han.
Det går bra. »Södermanland» landar 9,5 8, och sjuklingen är
inte värre däran än att han själv går iland. Men
stationsbefälhavaren får så brått med passagerarklareringen, att han inte
har någon tid över till närmare prövning av katten. »Håll i
den ordentligt», är det enda villkor, han hinner med, innan han
slår igen kabindörren.
Katten håller i sig själv. Då motorerna slås på, ser hon sig
omkring med domedagsförfäran och kniper klorna genom
dräktkappan in i hullet på min fru, som skriker ett behärskat »aj»
utan ljud.
Vi hänger i det vackert molndekorerade taket över Stockholm.
Men det är bara de östra utkanterna vi får skugga, det är blott
för en kort minut, som det skall heta i olyckliga
kärleksförklaringar, som vi får skåda ner över säkert en av jordens vackraste
boplatser. I en brant gir in över Djurgårdens ljusgröna fläck
hissas vi allt högre och allt längre från de slingrande rökarna
över staden på holmarna.
Strax är vi över den mörkgröna replik av Norrland emellan
Årstas och Erstas vikar, där söndagsstockholmarna i allt större
skaror söker sig åter till naturen, är stigfinnare i enlighet med
jägmästaren Folke Thorns friluftsrusiga förkunnelse. Titta!
Käll-torpssjön, vårt första bad om våren och vår första säkra bandyis
om vintern. — Men vad liten, vad leksaksaktig vår beundrade
vildmark tar sig ut! Där nere har dock många stora
orienterare sprungit vilse, den där treminutersglimten har betytt höjden
av jordisk vedermöda för många mot Saltsjöbadslunchen
skid-hasande turister i det »Blå Spåret». — Ack, vad vårtid ändå går
framåt. Flygpassageraren behöver inte vara begåvad med någon
självrannsakande filosofi för att förstå, hur små vi i själva verket
är inför vår Herre.
Flaten inunder oss! Paradisets utgård vid syndavägarnas
synda-väg. Genast glömmer passageraren vår Herre för den jordiska
lycka, vår okonventionella, kollektiva tid skänker. Det tar sig
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
