Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lennart von Post: Landskapet Dalsland. En naturhistorisk rundfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart von Post
ju längre ned vi gå. Nedemot Lelången ha vi redan kommit så
djupt under istidsstranden, att havet kunnat bilda avlagringar på
sin botten. Vi äro nedanför »sedimentgränsen)), på sand- och
lerjordarna, där huvuddelen av vår jordbruksbygd ligger.
Sluttningen vid Torrskog har givit oss den allmänna lagen för
jordslagens fördelning i förhållande till den terrängkynnets
huvudgränslinje, som heter MG. Samma lag gäller också för den
stora sluttning, som från dessa Dalslands högsta delar leder ned
mot Vänern. Om och om igen kunna vi iakttaga detta under våra
färder genom landskapet. Men ännu ett karaktärsdrag möter
oss. Lermarkens ytgestaltning är helt olika inom landskapets
högre och lägre höjdbälten.
Vi minnas Dalboslättens nästan golvplana lervidd. Plana fält
av lera sågo vi också mellan bergbackarna i Tösse, kring Åmål
och i Mo socken. Men nu, när vi fara fram genom det högre
liggande landet söderut från Torrskog, är det annorlunda.
Åkermarken är icke jämn och plan, utan böljar upp och ned i långa,
mjuka lutor. Många sluttningar höra till bäckdalar och raviner.
Men ännu oftare ser man tydligt nog, att det måste vara
bergunderlagets ojämnhet som avspeglar sig i lerytans. Lermarken
blir bucklig liksom berggrunden. Denna »buckliga» lerterräng
är ett av de högre höjdbältenas kännemärken, från
sedimentgränsen och åtskilliga tiotal meter nedåt. Här uppe, där havet ganska
snabbt drog sig undan, blev lertäcket icke tjockt nog för att dölja
bergytans former. Bergkullarna äro visserligen till stor del täckta
av lera. Men vi ana bergformerna under leran. De lägre trakterna
däremot ha så länge stått under vatten, att ler avsättningen
hunnit nästan helt fylla igen sänkorna mellan bergknölarna. Men
landhöjningen hade saktat av, när dessa lägre områden torrlades.
Stranden flyttade sig långsamt nedåt, och böljor och bränningar
fingo tid på sig att bearbeta strandmarken. Bergen svallades bara.
Leran, som en gång täckt även dem, har svämmats ut på de
djupare och lugnare bottenpartierna mellan skären som ett extra
tillskott i den allmänna tillförseln av lerslam genom åar och bäckar.
Åmålstrakten t. ex. ser också precis ut som en torrlagd skärgård.
Vi ha kommit till Dals-Ed. I norr speglar Stora Le sina
barrskogsklädda strandbranter. En god mil av dem se vi. Men de tre
milen därbortom skymmas av en krök. Åt andra hållet ligger
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
