Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Berg: Människan i landskapet. Några anteckningar om Dalslands folkliga kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Berg
man sysselsätta sig med den folkliga kulturen i alla dess olika
sidor, sådana de kunde studeras ännu under förra århundradet,
innan den nya tiden på allvar bröt in och sopade undan allt det
som gammalt och fornt varit haver.
Den stora motsättningen inom landskapet Dalsland går mellan
de skogrika bygderna i norr och väster å ena sidan och
lerslätterna i sydost å den andra, motsättningen med andra ord mellan
Skogsdal och Slättdal, som de expressiva och träffande termerna
lyda. Den kulturella motsättningen sammanfaller alltså här i viss
mån och helt naturligt med motsättningen i naturförhållandena.
Hela hushållningen måste ta intryck av de förutsättningar
bygden erbjuder, och det är därför klart att skogsbygden och
slättbygden i många hänseenden, varhelst vi möta dem i vårt land,
te sig så helt artskilda ur kulturell synpunkt. Härtill kommer att
förbindelserna utåt redan tidigt tycks ha tagit olika vägar på
Skogsdal och på Slättdal. I sydost hade man nära kontakt med
Västergötland, vars angränsande delar företedde samma eller liknande
karaktär. Skogsbygden däremot hängde väl i äldre tid i vissa
hänseenden samman med Värmland men kom senare framför allt
att få sina förbindelser med Norge och Bohuslän. På slätten var
jordbruket huvudnäringen i ordets verkliga betydelse, i
skogsbygderna spelade det helt säkert ju längre vi komma bakåt i
tiden en jämförelsevis mindre roll i förhållande till
boskapsskötsel och djurfänge. Här uppe kom också skogen så småningom
att bli den stora rikedomskällan, som bland annat gjorde det
möjligt för storbönderna i vissa socknar att höja sin
levnadsstandard, både när det gällde bostäder och livsförsel i övrigt, såsom
vi kunna se det i Ivan Oljelunds skildring av »Håbolsgossarna)).
Att en sådan motsättning mellan landskapets skilda delar går
långt tillbaka i tiden kunna vi konstatera redan i de medeltida
bestämmelserna om tionde och andra utskylder. Från Sundal
fick man lämna tionde i smör till biskopen i Skara, medan man
i många av skogssocknarna i norr i äldre tid fick utgöra
skattepålagorna i gråverk och andra hudar. Det är emellertid icke
omöjligt att vissa förskjutningar kunnat inträffa under tidernas
lopp i dessa kulturförhållanden. I senare tid har sålunda
metoden att sommartid sända kreaturen till en fäbod för att
därigenom tillvarata vad betesmarkerna ute i skogarna kunde
erbjuda förekommit endast i de nordligaste delarna av landskapet.
Fäbodarnas förekomst här är ägnad att sammanföra norra Dals-
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
