Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: De sju bröderna. Ur en dalsländsk bondesläkts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Oljelund
laga ett söndergånget seltyg med en björkvidja, tog bakvagnen
med kung och herrar i sin breda famn och sköt alltsammans
uppför backen. Det har väl gått med er som med mig, sade han
efter kraftprovet — edra söner ha tagit bästa redskapen, när ni
skulle ut och åka. Orden roade kungen, som sedan flera gånger
sammanträffade med Petter. Hans möten med höge herrar voro
annars inte alltid så angenäma. Vid ett besök i Vänersborg
inbjöds han till middag hos landshövdingen, Flach. Den middagen
kostade honom sedermera 20 000 riksdaler — i handlån åt
länets hövding, som fann så stort värde i bekantskapen med Petter
att han flera gånger besökte honom i hans hem.
Även Petter hade ingått ett rikt gifte — med Ingegärd
Andersdotter från Råggärds socken — en kvinna, som blev ödesdigert
riksbekant såsom misstänkt för att ha anstiftat ett prästmord,
varom mera sedan.
Jämte minnet av deras rikedom är sagan om de sju bröderna
en historia om deras obändiga lynne och hårda framfart. Man
har kanske väntat sig ett stycke kulturhistoria, en odlingens och
ordningens bragd, utförd av bondehövdingar, som styrde sin
socken och det angränsande landskapet med vis och kraftig hand,
men möter istället en dyster ödemarkssaga med mörker och
isolering, arsenik och brännvin, våldsdåd och tragiskt felriktad
kraft, ett kapitel, som närmar sig brottmålshistoriens, om makt
och rikedom i primitiva händer. Det berättas just ingenting om
den strävsamma vardagen, om livets allvarsamma id och årens
produktiva gärning, som dock ha funnits — ensidigt har minnet
bevarat det mörkt dramatiska, någon gång det rustikt
humoristiska, och drar anekdoten på munnen — och det gör den ofta —
så är det åt kraftprov och mannadåd, som nu synas oss brutala
och barnsliga.
— Man får komma ihåg, säger den nu levande huvudmannen
för släkten, att bröderna och deras avkomlingar voro ett hårdfört
folk med en bister och ofta grym humor, att mycket, som förfärade
andra, var bara skämt. De voro på något sätt för stora för sin
omgivning, de ägde inte bara tre mäns styrka utan tre mäns
humor. När Jan i Grimmerud inte tålde att möta någon på sin väg
utan lyfte karl och häst i diket, så menade han intet särskilt med
det. Det hände en enda gång att han själv blev kastad över
gärdesgården av en mötande karl och de båda blevo vänner hela den
dagen. Likaså när alla sju bröderna roade sig med att till häst
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
