Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivan Oljelund: De sju bröderna. Ur en dalsländsk bondesläkts historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivan Oljelund
i fröjd och gamman, slutade med att Jan gjorde tabula rasa, drev
ut de innevarande, krossade möblerna och kastade katten på
elden, om någon olycklig kisse fanns i närheten. På nutidens språk
skulle man kalla hans rusiga grymhet sadistisk. Skogsmörkret
ruvade över hans själ och de primitiva safterna i hans oxmuskler
omtöcknade hans hjärna. Du skall dö för min stora hand, var ett
av de uttryck, som reste huvudhåren på hans omgivning.
Ett tämligen obetydligt bedrägeri satte rättvisan i rörelse och
utlöste den redan mogna bärsärken hos Jan. Han hade av
styvfadern tillnarrat sig och sönderrivit en skuldförbindelse på 250
riksdaler. Jan instämdes till tinget, där åklagaren, landsfiskal
Silvius väckte åtal mot honom jämväl för en mängd andra streck.
Han stämplades såsom »känd över hela landet för sina
illgärningar». Såväl Silvius som kronolänsman Vinge hade goda
personliga skäl att klämma efter honom. Den senare hade han gjort
till ett åtlöje i hela bygden. Nu bröt kriget ut mellan Jan och lagen.
Ehuru ingen tordes vittna mot honom, framkommo så många
berättelser om hans leverne att hans häktning vid ett efterföljande
ting beslutades. Det skulle krävas kapitel för att berätta om den
bittra kamp, som därefter blossade upp mellan Jan i Grimmerud
och rättvisan. Återkommen från Norge på kungligt lejdebrev, vars
datum han förfalskat, häktades han och rymde två gånger.
Under fritiderna for han fram som en ond ande. Vid ett av försöken
att gripa honom fick länsman Vinge så när sätta till livet. Jan
blev Dalslands fiende numro 1, och allmogen präglade ordet:
Gud bevare oss för Jan i Grimmerud! Utsänd militär grep honom
till sist, överföll honom med sabelhugg i en tillfällig bostad, där
den fredlöse satt sovande vid bordet. Han slogs i järn och
oskadliggjordes på Karlskrona fästning. Det berättas att han där fick
en för tidig död, krossad av en fallande stock.
Under en annan tid och på annan plats hade måhända Jan
blivit en annan. Hans bekännelseskrift skälver av en jättes
barnsliga gråt. Han påstår sig ha handlat i rus och förtvivlan, aldrig
av ont uppsåt. Och folkfantasien har förlåtit honom hans
illbrag-der. Många och långa visor ha skrivits och tryckts om Jan :
Han var vildsint och rå,
men vi spåra ändå
i hans liv detta typiska drag
utav ridderlig glans,
ty det svek icke fanns
i hans oskrivna vikingalag.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
