Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Forsén: Från järn till trä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Forsén
Den dalslän dska bruksrörelsens historia är historien om en serie
initiativ och planer och ansträngningar och — misslyckanden.
Först kom Gyldenlövefejden och hämmade utvecklingen, och när
brukens hammare åter började dåna efter kriget blev det bara för
en kort tid.
Nya svårigheter kommo till under Karl XII :s krig, men
frihetstiden ger nytt liv åt rörelsen, som i hög grad uppmuntras av
statsmakterna. Nu uppstå framemot mitten av 1700-talet flera nya
bruk, däribland Billingsfors och Gustavsfors, och 1767 tillkommer
Bäckefors. Det är järnmanufakturverkens tid, stångjärnet förädlas
till stål och spik och plåt. Samtidigt gör man nya försök att skapa
en gruvdrift. 1742 börjar man bryta på flera ställen i norra Dal,
men arbetet nedlägges efter några år. Det är betecknande att det
vid denna tid inte fanns mer än en masugn i gång i landskapet,
varför malmen i stor utsträckning obearbetad måste sändas till
Bergslagen. Under Gustav III :s tid följa nya försök — gamla
övergivna gruvor bearbetas ånyo, och nya tagas upp. Även
myrmalmen är under mitten av 1700-talet föremål för livligt intresse, men
resultatet blir klent. Det uppstår nya motigheter, omsättningen
minskas vid bruken, det följer dåliga tider, som avlösas av en ny
livaktighet under 1800-talets tredje decennium. Och så kommer den
dalsländska järnbruksrörelsens sista blomstring och samtidigt en
bestående insats i den svenska järnhanteringens historia —det var
Carl Fredrik Wærn som år 1829 införde lancashiresmidet vid
Bäckefors bruk.
Den sista blomstringstiden för de dalsländska järnbruken blev
icke långvarig. Nu nalkades storindustriens tid, och de små
anläggningarna i Dalsland hade på allvar tjänat ut. Men en serie
omständigheter bidrogo till att skapa förutsättningar för en ny
industri på den gamlas grund. Man hade måst ge upp hoppet om en
gruvdrift inom landskapet, och det lönade sig inte längre att frakta
tackjärn från Bergslagen. En industri med träet som råvara var
vad som passade Dalsland.
Möjligheterna för industriell verksamhet förbättrades genom
en hel rad nya kommunikationsmedel — Dalslands kanal tillkom
vid slutet av 60-talet och fick stor betydelse för näringslivet och
i sinom tid också för turistväsendet, och tio år senare öppnades
Bergslagsbanan och Dalslands järnväg för trafik. Men dessa nya
trafikleder kommo till medan järnindustrien i Dalsland i stort sett
låg i själatåget och förmådde icke ingjuta nytt liv i den gamla
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
