Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Forsén: Från järn till trä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Forsén
andra företaget tillhöriga anläggningar. Tydligen räknade man redan
då med kanalförbindelse med Vänern. 1869 beslöt stämman söka
finna någon annan industri än tack- och stångjärnstillverkningen,
som det kunde löna sig att bedriva. Så tillkom vid Långed det
första träsliperiet i Dalsland. Åtta år senare »fann bolaget nödigt ställa
sig på realisation och att för framtiden icke fortsätta med
järnhanteringen». Billingsfors’ gamle kyrkvaktare Anders Boll, som
arbetade vid masugnen redan när han var på sitt trettonde år, berättar
för mig att han själv var med om de tre sista blåsningarna vid
slutet av 70-talet. Han var också med när smedjan var i arbete sista
gången 1884. Då satte också den två år tidigare beslutade
cellulosafabriken i gång.
Så växer massafabrik och pappersbruk upp vid Billingsfors på
den gamla grunden, och knappt något synligt minne finns nu kvar
från järnbrukstiden. En och annan av brukets gamla trotjänare
kan berätta om hur där såg ut: vi hade masugnen där sodahuset
står, och smedjorna låg på båda sidor om strömmen där
kraftverket nu ligger.
Billingsfors hade uppstått i ny gestalt, och utvecklingen gick på
andra håll efter ungefär samma linjer. Träets period i den
dals-ländska industriens historia efterträdde järnets. Några av bruken
fingo nytt liv, tack vare de förbättrade kommunikationerna, tack
vare den serie uppfinningar, som möjliggjorde en förbättrad
massa-och papperstillverkning, och tack vare den omständigheten att
träden alltjämt växte i skogen och vattnet strömmade utför forsarna.
Andra bruk voro dödsdömda med järnindustrien. Bäckefors bruk är
numera en död stad. Arbetet ligger helt nere. Smedjorna ligga i ruiner
längs forsarna, bruksgatan ser dystert övergiven ut, byggnaderna
på båda sidor äro endast delvis bebodda — här finns bland annat
kvar en del arbetare som ha sin dagliga gärning på två mils
avstånd. Upperud har kanske genomgått den största förändringen.
Här var en gång ett centrum för hela det dalsländska
bruksområdet. Hit kom allt tackjärnet från Kristinehamn, hit fraktades de
färdiga produkterna från bruken längs Upperudsälven för att
lastas på fartyg och föras vidare ut i världen. Här låg det en gång tre
sågar och nio yxhammare, och bruket hade fjorton egna fartyg och
dessutom tre slipar för skeppsbyggeri. Det var ingen ovanlighet
under högsäsongen att fyrtio skutor lågo vid Upperud för att lossa
eller lasta. Nu är det betydligt stillsammare. Här finns en valskvarn
och en liten trämassefabrik. Om den forna härligheten vittnar
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
