Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: På Kroppefjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Kroppefjäll
fallna resterna av spiselmuren, där man ännu kan se ugnen öppna
sig med sitt välvda tak av kantställda skifferflator. Nu växer det
smultron och hallon inom knutarna, där barnungarna en gång
trängdes och växte. Den är ännu mänskligt besjälad, en sådan
ödetomt, det är som om minnet och kärleken inte ville släppa den lilla
ljusa ängsfläcken i skogen. Man förnimmer närvaron av
människors tankar, som söka sig hit tillbaka.
Stigen går vidare en kilometer och åter är det samma syn, en
övergiven boplats, där skogen håller på att vandra in i gläntan.
Den gamle bonden i första gården därnere vid sjön kan ge besked
om allt detta. Han är själv uppfödd på fjället, i en av de nu
försvunna stugorna, och medan han klipper syrenhäcken kring
manbyggnaden berättar han ett och annat om hur man levde och
arbetade vid dessa små ställen uppe på skogen.
Det var de två, tre korna i ladugården som fingo stå för
människornas uppehälle under den långa vintern och till gengäld fick
husfolket arbeta hela sommaren för att säkra vinterfodret åt
djuren. I veckan efter midsommar repade man löv från asp, sälg och
ek och bredde ut det till tork på logen. Det var bra åt fåren men
dugde också åt korna. Man slog stripplevassen så som det ännu
sker och redan beskrivits, och man tog vara på gräs och starr från
varenda liten ängsbit och kärrsänka runt omkring i skogen. Inte
långt från Gåsevattnen finns en mad som gav tretton vinterlass. Det
mesta av höet kördes hem på vintern, men en del hämtades från
slogarna redan på sommaren. Då gav man sig iväg till skogs med
häst och »stelkekärra», en enkel höskrinda med spjälor, som stodo
rätt upp »som på en grisebur». Stelkekärran var försedd med
träaxel och »klampehjul» ; det var massiva hjul, liknande stora
trissor, alltså utan ekrar och fälg. Det har påvisats, att sådana
massiva hjul i vårt land haft en utpräglat västlig utbredning, från
Västergötland, över Värmland och Dalarna till Norrland.
Nåväl, denna stelkekärra var en hjuldoning skapt att ta sig fram
med på eländiga kärrvägar och knöliga skogsstigar. När slåttern
närmast hemomkring var överstökad, gjorde man i slutet av juli
och i augusti långa utflykter med stelkekärran för att skrapa ihop
gräset från dalar, backar och myrkanter. Med mycket besvär
racklade man sig fram från ställe till ställe, slog gräset, tog det
omedelbart i kärran och körde hemåt. En eller två karlar kunde
ha göra en hel dag med ett sådant lass, fast kärran var liten och
det inte gick an att ))ta rake)) för de usla vägarnas skull.
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
