Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: På Kroppefjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Kroppefjäll
vandias sakta men obevekligt själva landskapet. Och än mera —
en människotyp försvinner. Den grå backstugan, hemmet i skogen
har grundlagt uppfattning och känsloliv, bestämt livssynen för
en stor del av vårt folk. Nu tillhör detta snart en förgången tid.
Något går därmed förlorat, något av godo eller kanske av ondo, det
är svårt att säga.
Denna folkvandring inom landet har, när det gäller
övergivandet av skogsbygderna, samverkat med en annan stor
befolkningsrörelse, emigrationen till Amerika, som i Dalsland spelat en ännu
större roll. Hela landskapet och allra mest dess södra del har
varit ett verkligt utvandringscentrum; »det kan sättas i fråga», så
heter det i emigrationsutredningen, »om någon annan ort i vårt land
med avseende på utvandringens våldsamhet kan mäta sig med
södra Dal».
Bakom detta ligger en lång historia, som här endast flyktigt kan
antydas. 1800-talets förra hälft var i Dalsland en uppgångstid med
allmän välmåga och stark folkökning. Lantbruket blomstrade, ny
jord lades under plogen. I sin femårsberättelse 1832 yttrar
landshövdingen : »— man ser skogsmarker, kärr och ljungbackar med
förvånande hastighet förvandlade till fruktbärande åkrar.»
Hemmanen klövos i allt mindre lotter, torp och backstugor växte upp
både på slätten och i skogarna. Det var nu de avlägsna
skogsbygderna koloniserades, såväl i Dalsland som annorstädes i mellersta
Sverige. Bebyggelsen på Kroppefjäll tillkom huvudsakligen under
denna tid; den är sålunda av tämligen sent datum. Men den
obesuttna klassens tillväxt skapade redan en viss förlägenhet. Så
snart man fått en stuga och ett potatisland, ingår man hjonelag,
heter det. Befolkningen ökades alltjämt, och år 1851 säger Lignell
i sin »Beskrifning öfver Grefskapet Dal» : »Fortfar tillökningen
årligen på samma sätt, eller än värre om den blifver större, torde
väl en gång den tid komma, då man allvarligt behöfver bedja
Gud om en ny digerdöd, ty näringsmedlen lära ingenstädes på
jorden vara outtömliga.» Så kommo de bittra nödåren 1867—1868
med missväxt och barkbrödsföda. »På vägarna kunde man få se
folk i stora hopar, som gingo omkring och tiggde.» Det kom ingen
ny digerdöd — Amerika öppnade en utväg ur nöden. Emigrationen
började. Men i Dalsland blev det ingen varaktig lättnad.
Åkerjorden som en gång givit god avkastning var utsugen och
vanvårdad; »man tog havreskördar, ända tills jorden knappt gav andra
kornet». 1880-talet kom med en svår och djupgående jordbruks-
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
