Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Fries: På Kroppefjäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Kroppefjäll
kris och utvandringen kulminerade för att fortsätta i stor
omfattning ända till några år före världskriget. Den obesuttna
befolkningen reducerades mest; torpare och backstugusittare övergåvo
sina hem och reste i massor till Amerika. I de tre sydligaste
häraderna minskades befolkningen från 1880 till 1907 med 11 510
personer, en fjärdedel av innevånarantalet!
Sådan är bakgrunden till vad som nu möter en vandrare på
Kroppefjäll — ödetomterna i skogen, de tomma stugorna, stigar
som utplånas, åkrar och slåttermarker som växa igen. Det inre av
fjället, ett stort skogsområde, för ett femtiotal år sedan bebott och
brukat av en talrik befolkning, är snart en människotom vildmark.
Vad jag här såg under några dagars strövtåg sommaren och hösten
1935 var de sista stadierna i utslocknandet av en bygd och dess liv.
Det gamla fjällbolivet frestas ännu av en och annan arbetsför
familj. En grå och regndisig oktoberdag sökte jag mig upp till
Stommelunnane, ett torp i skogen långt inne på fjället, några
kilometer söder om Gåsevattnen. Här är allt som det skall vara en
senhöstdag som denna. Potatisen är upptagen, rågbrodden lyser
grön och fm mellan odlingsrösena, det luktar djur och gödsel vid
lagårdsknuten och ladan är full av välbärgat hö, råg och vete från
ängar och åkerlyckor.
Men ett hårt och segt arbete ligger bakom detta. Harven som
lämnats kvar vid rågstycket är inrättad för att dras av en människa
och inte av en häst, likaså rullvälten. Ty det finns ingen häst vid
Stommelunnane. Torparen har själv fått dra ut gödseln och hacka
ned den före sådden. Till sist har han spänt sig för harven och
myllat ned utsädet. Så kan det gå till i Sverige ännu i motorns
tidevarv.
Stommelunnane är nu den enda hållpunkten för mänsklig
verksamhet på en halv kvadratmil. Grannställena i norr, Falalunnane
och Nordlunnane stå övergivna. Så också Karlsmyr, Udden och
Kejserit, där det bodde en gubbe som kallades Kejsarn, Stuteröva,
som en gång innehades av Käppesven, »Dalslands styvaste
spelman», Muggeliden och Gullungskas, för att nu nämna några av de
backstugor och torp som skattat åt förgängelsen. På de flesta håll
äro husen rivna. Men i en och annan av de ännu kvarstående
stugorna sitter en gubbe eller gumma och väntar på barnen, som lovat
komma tillbaka en gång, och på döden, som håller vad han lovar.
Minnet av hela det liv som levdes i denna skogsbygd försvinner
med de sista gamla. Till och med namnen försvinna. Det är ju så
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
