Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utställningar i Europa är bosatt i Californien och målar motiv ur
indianernas värld. Alla dessa kulturminnen från Dal låter jag ett
efter ett passera revy, där jag sitter med kartan framför mig och
klargör resrouten för Linder och »Brottarn».
»Men vi ha ju glömt universitetet», säger plötsligt Linder. —
»Universitetet?» »Ja, Åmåls universitet, det är visserligen bara en
kopparslagarverkstad, men mäster där är en verklig professor, och
han heter Oskar Hammar och tillhör en familj, i vilken det yrket
gått i arv i 300 år. Själv är han 67 men sitter ännu vid sitt arbete
så som han gjort det i 49 år, alltsedan han som 18-åring fick
övertaga faderns smedja. Men så kan han också sitt yrke.»
Naturligtvis hälsa vi genast på hos Mäster, som just håller på med att göra
rödhamrade kaffepettrar på ben till en del Amerikasvenskar. »Jag
kan ju inte klaga på beställningar», säger han, »men förr fanns det
fem kopparslagaremästare i Åmål, nu är jag den ende. Yrket dör
ut. Jag lärde det av far min, som själv lärt det hos Mäster Brink
i Stockholm, vilken på sin tid var gesällkamrat med själve
Bolinder.» Och så få vi veta och se, hur rödhamring går till: först
läggas kopparkärlen i sillake, sen glödgas de och avsvalnas i
vatten samt ingnidas med pulvriserad rödkrita och gnidas även med
vax, och så börjar hamringen. Det är en hel vetenskap och gamle
Hammar är väl värd sin hederstitel.
Det gamla Åmål, ja, det försvinner, men det nya är också all
heder värt. Det var Bergslagernas järnvägar, som 1872 räddade
staden från att självdö genom att dit förlägga sina verkstäder, och
1879 invigdes B. J :s bandel genom Åmål. På dagen 49 år
därefter fick staden ett nytt — om också kortvarigt — livstillskott
genom en ny järnvägsleds öppnande, Åmål-Årjängbanan, och
samtidigt med den fick staden en frihamn för att vidga det
»fönster» mot yttervärlden, som år 1847 öppnats i och med att
en ångbåt då för första gången visade sig där. Och sen har det
kommit till industrier av olika slag och busslinjer i alla riktningar.
Nog går det framåt, även om hamnområdet »sätter sig» ibland, när
massaupplagen bli för stora, eller om Åmål-Årj äng »stoppar upp».
Det säger kanske något, att stadens 214 företag årligen omsätta
för över 25 miljoner, och Åmåls sparbank, som i år blir jämnt 100
år, kunde säkert också ha en del att berätta om staden och bygden.
Främlingen, som bara far till det präktiga, nybyggda stadshotellet
vid den nya Kungsbron och kanske på sin höjd tar en titt ut på
torget, vet emellertid bra litet om stadens ljuvligheter och möjlig -
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
