Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helge Kjellin: En värmlänning reser genom Dal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En värmlänning reser genom Dal
ren Per Freudenthal (Ode Balten), född i Dals-Ed. Ör-prästernas
gravvårdar ha för övrigt åtskilligt att berätta. Conrad Widmark
»konserverade» efter tidens sed företrädarens, Andreas Piscators,
änka, som sedan reste en gemensam vård över dem: »Deras korta
lefnad vakte allmän kärlek, Deras tidiga bortgång allmän saknad,
Deras sörjande efterlämnade maka Hedvig Fryxell Reste detta
enkla minne sine bortgångne älsklingar». Hennes brorson, den
lärde »prosten på Ör», teol. och fil. doktor Olof Fryxell, broder till
»Kusin Glädjen», hävdatecknaren Anders Fryxell, vilar också här.
År 1900 gick den gamle fine 94-åringen ur tiden, han som »hade
varit samtida med Wallin, Tegnér och Geijer, hade givit ut sina
första dikter samma år Leopold dog och hade vunnit Svenska
Akademiens stora pris, innan ännu Tegnér där diktat sin
halvsekelsång». Det litterära prästhemmet i Ör har vackert tecknats
av dalslänningen domprosten Gustaf Lizell i Karlstads stifts
julbok 1928.
»Dal kommer i sikte» — vi tillåta oss citera »Dalboslättens
borne sångare», Carl Johan Engström, när vi nu rulla söderut mot
hans hembygd Erikstad i Sundals härad, och vi förnimma som
han »Fältets röst» :
»Jag vill ligga för mig själv på Sundals vallar
längst därute i den djupa slättens fred
och ej trängas mer av andra huvudskallar,
som jag alltid haft så svårt att sämjas med.
Genom all den ljusa soltids långa vaka
vill jag höra fältets tusenstämda röst,
som den vänder med vart jordens år tillbaka,
som den skiftar med var dag från vår till höst.
Här i fjärran tätt inunder livets mödor,
men av mänskors ord och ävlan aldrig nådd,
vill jag höra växlande och nya grödor
mellan ständigt bofast ogräs gå i brodd.»
Det blåser hårt över lerslätten, när vi passerat den lummiga
Ör-näsdälden, där Kölan rinner fram, och vi hinna bara kasta en
skygg blick utöver »Trätängen» innan vi runda Erikstads station
och susa ner emot kyrkan, nej kyrkorna, ty socknen har två, som
ligga ett par hundra meter ifrån varandra. Den nya 80-talskyrkan
med sina trappgavlar fara vi stolt förbi — det är den gamla pie-
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
