Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Två hundra vandrarhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvåhundra vandrarhem
Det var Minni-ha-ha, Det skrattande vattnet, med 14 år och två
långa flätor på nacken, yngst i sällskapet. Om antalet wienerbröd
tala vi här liksom i fortsättningen tyst.
Det var Vesta, sällskapets husmoder i det tysta, med
byxpress-ning som specialitet. Och Nicke. Svart får. Iklädd vita shorts.
Med fotografering och ofog som hobbies.
Vidare Majken och Laban från Göteborg. Och så var det
Jocke. Och vilken Jocke sen. 100 m på 12 sek. jämnt. Basröst
som Sjaljapin. Stark lyrisk ådra. Och f. ö. utrustad med världens
mest förlägna leende.
Till sist färdledaren, författaren. Han betitlades Abu, vilket
skulle betyda karavandrivare. Benämningen var otvivelaktigt
ironisk. Han drev sällan eller aldrig på sin karavan. Han uppehöll
sig stadigt i spetsen och såg som en av sina mer väsentliga
funktioner att hindra övriga ryttare från att fortskaffa sig snabbare
än han själv förmådde.
Efter wienerbrödsdrabbningen bar det iväg till Borensberg. Men
inte stora vägen! Långt därifrån. Vi följde den smala guppande
stigen längs kanalen. 2 mil lång är den. Förbjuden och för övrigt
omöjlig för motorfordon. Men den härligaste tänkbara cykelstig.
Friskt fläktade vindarna omkring oss. Och friskt körde vi på.
Jag glömde tröttheten. Tänk att köra på en väg där inga bilar
finns, där luften är frisk och ren, där man ser barn springa
omkring i full frihet. När ser man barn vid de stora vägarna, hur
ofta ser man för övrigt där kontakt och gemytlighet utvecklas
mellan bygdens folk och dem som färdas genom bygden? Här
hälsade de mötande, arbetskarlar och kvinnor, glatt och
intresserat på oss. Ropade efter oss vänliga tillmälen och skämtsamma
ord. Vi hojtade åt ungarna som summo omkring i kanalen, som
soltorkade på stränderna och metade abborre i vassruggarna,
viftade åt kanalångarna som mötte oss. Kände oss obeskrivligt lätta
om hjärtat.
Väl bortom Borensberg togo vi oss ett dopp i Boren, prövade
varandras simkunnighet, gymnastiserade, stötte kula och hoppade
tresteg på en äng efter badet, foro igenom Motala och skådade
från höjderna vid Hagebyhöga ned mot Vadstena, där spiran på
Blåkyrkan stod i mörk silhuett mot den ljusa aftonhimlen ovan
Vättern. Och på slaget nio gledo vi in i Birgittas stad.
Vårt natthärbärge blev inte munkklostret den här gången, som
vi nästan hade bespetsat oss på. Det blev förträffligt i alla fall,
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
