Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Två hundra vandrarhem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvåhundra vandrarhem
Vid vandrarhemmet i Gränna hade vi parkerat våra cyklar, och
där hämtade vi dem igen för vidare färd mot Jönköping. Men
innan det bar iväg togo vi oss en ordentlig titt på denna boning,
vars rykte flugit över snart sagt allt Sveriges land.
Med tanke på de 25 000 som anno 1935 midsommardagarna
besökte staden förstår man att det måste gå livligt till på detta hem,
vilket för övrigt redan under startåret uppvisade en besökssiffra
över 1 000-talet och då framträdde som det mest anlitade av alla
vandrarhemmen. Här om någonsin borde man kunna få svar på
en hel del frågor, som röra vandrarhemmens väl och ve.
När tanken på att upprätta härbärgen för svensk ungdom först
framfördes — vilket offentligen skedde vid några tillfällen innan
STF själv tog initiativet — var det många förståndiga personer som
hade sina tvivel. Man profeterade om en reselivets allmänna
urartning. Hela vårt land skulle utsättas för en skadegörelse, vars
följder man redan i så hög grad fått bevittna i de större städernas
omgivningar. Den moraliska nivån skulle aldrig kunna
upprätthållas. Kostnaderna skulle vidare bli oöverstigliga, konkurrensen
med landets hotell och pensionat arta sig illojal s. s. v., o. s. v.
Gudskelov — dessa farhågor ha icke besannats. Det är rent
vidunderligt hur enstämmig man är i sitt beröm främst för det
uppförande ungdomen lagt i dagen.
»Säg ingenting om ungdomen», yttrade den älskvärda
föreståndarinnan i Gränna. »Av dem har jag bara goda erfarenheter. Av
de andra också för den delen. Men är det några som tar sig ton och
låter och försöker strunta i föreskrifterna så inte är det ungdomen.»
Det låter något, och likadant är det överallt. Man fogar sig villigt
efter de ibland till synes ganska stränga förordningar, som
nödvändigt måste gälla för att hålla vandrarhemmen på den nivå,
som är det oåterkalleliga villkoret för deras existens. Klagomålen
från vandrarhemsvärdarnas sida äro förvånansvärt få, och oftast
gälla de då faktiskt äldre personer, som på vandrarhemmen tro
sig kunna komma i åtnjutande av samma uppassning och
bekvämligheter som på ett hotell och framhärda i att få sig tilldelat enskilt
rum eller liknande. Men också det är undantagsfall. Man gör sig
inte skyldig till någon skönmålning när man framställer läget
på detta sätt.
Vad till sist den påstådda konkurrensen med landets hotell och
pensionat beträffar, så behöver man egentligen bara hänvisa till
de siffror för de olika besökskategorierna, som meddelades i bör-
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
