Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
tonhundratalet med en Upplinjerad stadsplan, där ån är den enda
nyckfulla slingan. Den flyter trumpen i sin djupa fåra, liksom alla
gamla åar, som haft sin bästa tid. Genom hela stadens historia
alltifrån den tid när Nyköping verkligen för människor betydde
»den : nya köpingen», tonar bruset från ån; men nu bär den
inte längre handelsflottor och erövrarskepp utan delar sin tid och
kraft mellan modärn industri och den milda uppgiften att hjälpa
till med idyllen. Måhända får Nyköping i tävlan med några andra
svenska småstäder inte något första pris som idyll, men det är
ändå en sådan stad, där man ger sig tid att beundra inte bara
kyrkan med anor från tolvhundratalet utan även klockstapelns
röda färgklick mot en blå himmel och popplarnas skyltvakter i
stram givakt framför residenset. Många andra vyer, som
illustrera det täcka och det stillsamma eller det idoga och käckt
modärna, öppna sig överallt i gator och gränder.
Men en bild är helt och hållet annorlunda. I Slottsgatans fond
tecknar sig slottets silhuett mot skiftande himlar alltid lika kärv
och stolt. När de svarta fönsterluckorna funnos kvar, som vid den
sista restaureringen ersatts av de höga fönstren, var intrycket av
fästning ännu starkare, men den kraftiga, satta tornkroppen kan
inte luckras upp av sådana detaljer. Den svävar ingalunda, den
står. Den står på klippgrund, som ödmjukt slickas av åvattnet, så
långt det ännu förmår räcka. Som jag nu ser Nyköpings hus mot
en rymd, där en skock ovädersmoln just rida bort i öster, ger det
mig redan på förhand allt jag kan begära av dramatisk stämning
från en annan tid än vår.
Kring det medeltida byggnadskomplexet ligga femton- och
sextonhundratalets befästningar i ring; till de senare hör det vita
porthuset, som reser sig på andra sidan den åter upptagna vallgraven
och den nya vindbryggan; sgraffittodekorationerna på dess
puts-fasad likna blekblå skuggor på en sådan solkig julsnö, som nog
låg härutanför, när Engelbrekt slog upp sitt läger.
Genom porten, som nu i rak linje genomskär vallen men
tidigare gjort den vanliga kröken för att gäcka fientliga kanoner,
kommer man in på vägen genom fästningsområdet. Till vänster reser
sig Hertig Karls torn, åt stadssidan helt dominerande den övriga
borgen och det enda, som kvarstår i beboeligt skick av hela den
stolta fursteboningen från den yngre Vasatiden. Mellan tornet och
den röda timmerstugan, där fånggevaldigern bodde efter slottets
degradering till arrestlokal, varsnar man klippgrunden, som tränger
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
