Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Engelbrekts spår
vid kärnans vägg ser jag ned i »håltornet». Det är ett cirkelrunt
rum, som liknar en brunn i det väldiga, kvadratiska stenmassivet.
Den som läst Rimkrönikans skildring av fängelset, där gästerna
på »Nyköpings gästabud» hungrade ihjäl, känner lätt igen
»stee-nen», som välver sig över jordgolvet, och »poolen», som bildas
av en liten källåder invid södra väggen. Upptill är tornet öppet
ända upp till skyddstaket, men i våningen ovanför fängelsehålan
ser man spår av kryssvalv, och trappan uppåt måste sålunda ha
haft sin plats inuti själva muren, medan den ned till håltornet
väl endast utgjordes av en stege, som kunde fällas ned genom
en lucka i det kryssvälvda rummets golv. Invid tornet ligger
porten, som sedan Gustav Vasas tid stått täppt och förbyggd av en
väldig bakugn på yttersidan.
Engelbrekt fick aldrig se den portens fallgaller hissas upp till
dagtingan eller dess bommar bräckas med våld, och i kärntornet
hissades aldrig hans liljebaner. Inom sin kraftiga mur sutto
danskarna trygga. Utom kärnan och en på andra sidan liggande
byggnad, vars murar jag kan spåra vid den senare upptagna sydöstra
porten, hade de ytterligare två hörntorn med en mellanliggande
lägre länga till sitt skydd åt stadssidan. Det sydvästra hörntornet
visar nu endast sitt bottenrum av gråsten, medan det nordvästra,
som ligger intill Hertig Karls torn, också har två övervåningar
bevarade, där väggarnas tegelbeklädnad ofta liknar bikakor med
avlånga celler, ty tegelstenen har vittrat snabbare än murbruket.
Från skyttegluggarna kunde borgens försvarare se ut mot
Nyköpings stad och över de låga timmerhusen, tämligen nyuppförda
efter »hättebrödernas» mordbrand, varsna Nikolaikyrkans och
Helgonakyrkans tak och på backkrönet, varifrån nu den lilla
Behmbrogatan löper ned till sin gångbro över ån,
franciskanerklostret med en örtagård i vinterdvala.
Men i tegellängan på sin gråstenssockel mellan tornen, den så
kallade hallbyggnaden, bodde fogden Johan Jönsson själv i nya
gemak. Fönstren och de höga dörröppningarna gapa nu
meningslöst i den svart- och violettröda tegelkulissen, men då ledde de
ut till den svalgång, vars multnade stödbjälke ännu sticker ut i
ett hål i muren. Därifrån kunde han se småsvenner springa över
gården — dess stenbeläggning ligger ännu någon meter under den
nuvarande — för att hämta vatten i slottsbrunnen, som finns kvar
på sin gamla plats inom gråstenssockeln, med öppningen täckt
av ett skyddsgaller av järn. Men ingen av småsvennerna vågade
17. STF 36. 977
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
