Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
la skyddsfru, som gjort den till badort och hälsobrunn. Där står:
Fabriken S:t Ragnhild Cykel & Mek. Verkstad; och jag snuddar vid
en fundering, hur S :t Ragnhild rättvist skall fördela sina gracer
mellan fabrikörens näringsfång och hans kunders landsvägsresor.
Men jag hoppas det bästa för min egen del, när jag tidigt nästa
morgon färdas Skönbergagatan ut med solen och havsvinden rakt i
ansiktet.
Framför mig har en östgötahär dragit ut för att under Erengisle
Nilssons befäl belägra Stegeborg. Över Tvärån, där nu gula
näckrosknoppar gunga, spände väl isen sin brygga för fotfolk och
ryttare och gjorde Narebron överflödig. Vinden sopade yrsnön över
gärdena den gången, men nu står dammet som en sky bakom bilen
och lägger gråa slöjor på de svarta milstenarna med Gustav III :s
dekorativa namnchiffer. Bergknallar i åkrarna och bergknallar
med skog upprepas i tröttsamma variationer på halvannan mil,
men plötsligt rycker jag till och lutar mig fram mot rutan. Vid en
sväng av vägen öppnar sig landskapet som vridscenen på en teater,
och i dess mitt lyser Stegeborgs ljusa torn mot en bakgrund av
Vik-bolandets klippiga strand. Tavlan är på en gång leende och
allvarlig och så fängslande i sitt sydländska tycke, att man ej kan lämna
den med blicken en sekund. Över denna bygd, så full av mildhet
och värdighet, härskade 1436 fogden Johan Fleming, som
Rimkrönikan beskriver som en sjörövare och en ärelös hund. Med detta
fäste höll han Söderköpings nyckel i sin hand.
Förbi Stegeborgs nyaste slott och minnesstenen, rest av en von
Schwerin i romantikens tidevarv, kommer man ned till den långa
bron, som leder över till slottsholmen. På nära håll bli färgerna
mustiga och rika: det röda brovirket,! det skiftande vattnet med
vassbälten i grönt och gult, tornets kritvita ovandel och klipporna
där bakom, som äro rosafärgade i vattenbrynet, längre upp
mörkvioletta och allra överst lyfta den bistert gröna barrskogen mot
himlens silverblåa valv. Grinden till den trädgård, som sedan femtio
år växer i den forna örtagårdens mull, bevakas av en liten slottsvakt
av fredligaste typ, och det är endast mellan malvor och buskar med
röda »kungshär» som vi tränga fram till en port i muren och
beträda borggården. Där inne är luften full av insektssurr och
fågelsång, marken är en matta av vildklöver, »kämpar», renfana och
gulmåra, och alla en lövängs unga telningar ha ryckt in och stå i
häck vid väggarnas ruiner. Men tornet, som nu på närmaste håll
också är brunt av tegel och grått av bergfallen sten, reser sig högt
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
