Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ Engelbrekts spår
täckta kapellet, den apelsingula herrgårdsbyggnaden, som
blundar med nedfällda markiser, och ett mässingsbruk, som inte sovit
på snart trehundra år. De förr så besvärliga Gusumbackarna
bereda mig nu inga vidare bekymmer, och Tjust gör skäl för sitt
suggestiva namn och möter med blommiga hagar och med
glittrande vatten, som än äro insjöar och än vikar och förtjusa och
förvirra på samma gång. I denna trakt måste trafiken i alla tider
tagit hänsyn till och hjälp av vattendragen. Namnet Ed lär till
exempel berätta, att man här drog båtarna över land. Det finns
också belägg på att orten under medeltiden var en viktig
marknadsplats. För mig har den dessutom ett särskilt intresse, ty den har
bevarat en byggnad, som Engelbrekt säkert såg, om han drog här
förbi. Det är kyrkan, eller rättare sagt kyrkoruinen till vänster om
vägen; det nya och brukbara templet reser sig till höger några steg
längre fram.
Jag kommer mitt i en lördagskväll med kyrkogårdskrattning och
gravprydning. Den ståtliga kyrkvaktaren har överinseendet över
det hela, och det är med honom jag öppnar ett samtal om vad vi
ha för ögonen. Tillsammans gå vi genom ruinen på dess golv av
jord med några kvarliggande stenplattor. Den visar ännu tydligt
sin skapnad av korskyrka, som redan i slutet av 1200-talet
ersatte en ännu äldre absidkyrka, men den är nu efter sin långa
tjänst så skröplig, att ett anslag måste varna för ras vid ett vanligt
stillsamt besök. I en nisch står en stor kalkstenshäll från tidigt
1300-tal och bevarar minnet av Dominus Laurentius, Västra Eds
första kända kyrkoherde. När den låg i kyrkgolvet har den säkert
beskådats av Bo Knutsson Grip, som hade en släktborg, Winæs,
här i socknen. Nu visar mig också kyrkvaktaren »Vinäsgraven»,
där tre Gripar jordats, och han berättar med stolthet och
omständlighet om den silverspikade likkistan, som tillhörde en av
godsets senare ägare, en Lewenhaupt, och om den meterlånga
guldkedjan under dess lock. Men på en annan gravsten läser jag:
»Hora mit». Det uttrycker vad Engelbrekt måste ha känt på denna
sista rundresa, som han fullbordade så häpnadsväckande snabbt.
Jag måste också förnimma det som en maning att inte allt för
mycket intressera mig för andra tider än hans, hur ofta och starkt
jag än blir frestad. Men när jag kommer ut på kyrkogården till de
unika gravminnen, som flankera mittengången, stannar jag ändå.
Det är en rad drakhuvuden på järnstänger, de äro vridbara som
vindflöjlar, med öppna gap, som än visa sågtänder och än en spet-
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
