Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
sig tunga. Min ciceron berättar, att de tillverkats av vallonsmeder
vid järnbruken i trakten och att de en lång tid legat nedgrävda
under kyrkgolvet, men jag tänker plötsligt på de drakskepp, som
släpats här över näset vid Ed. Och när jag sedan tackar honom till
farväl, blickar han ned på mig ur sitt vikingaansikte med de gråblå
och stadiga ögon, som havet brukar ge åt sina trogna. Vid
Engelbrekts färd runt kusterna var det säkert den där vikingadroppen i
bondeblodet, som var han bästa bundsförvant.
»Stora Kungsvägen)) har kyrkvaktaren sagt, när han pekat ned
mot Stäkeholm; och kungligt skön är den med vikarna och bergen,
som följa mig till vänster i ett färgspel av purpur och blått. I Harg
äro gamlingarna ännu vakna och vinka åt mig från sina täppor
i den sista aftonsolen, men knappt har jag sett Kasimirsborgs vita
fasad stå som klistrad mot en grönskande grund, förrän det börjar
skymma på. Jag åker in genom Gamleby i skyddet av
Garpedans-berget. Två år före Engelbrekts sista besök låg här det gamla
Västervik men flyttade då på pomrar ens befallning ned till Stegelöt
under murarna av fästet. Då kom staden i farligt grannskap, och
den långa striden mellan svenskar och danskar har vältrat fram
och tillbaka däröver, krossande all borgerlig trivsel och välmåga.
Men nu har den haft lång tid att återhämta sig och bjuder i dag
åt sina gäster idyllens ro vid ett aldrig vilande hav.
Det starkaste intryck av denna förändring fick jag på
Slottsholmen min första kväll, en fullmånenatt med romantikens alla
rekvisita. Då vandrade älskande par i Birger Sjöbergs stil under de
vidbrättiga träd, som växte i ruingruset, de kysstes på gröna bänkar
eller stodo hand i hand på stranden som en mörk dubbelsilhuett
mot det månskimrande vattnet. De tänkte inte på att de befunno
sig i en ring av blodstänkta ruiner och krigarvålnader, ty själva
spökstämningen var redan för väl tillrättalagd för att göra något
intryck mer. Och när musiken från Slottsholmens restaurant
plötsligt tonade ut över viken, kunde inte ens mitt lyssnande öra
uppfatta det svagaste eko av fogden Olof Finnes »kärrebyssor» på
vallen eller böndernas ))hundramannavälta)), som skrapade och
brakade mot isen. Vad inte en månskensnatt kan åstadkomma, lyckas
inte heller för en söndagsmorgon i strålande sol. Stäkeholm är i
motsats till sin namnlike vid Slätbaken så väl konserverat och
ordnat, att fantasien blir loj därvid och ej eggas att spränga över
klyftan av femhundra år. Gräsmattorna på borggården äro så
välklippta, blomlisterna så ansade och raka och hela ruinen så väl-
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
