Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
putsad, att den verkar konstgjord på något sätt. Den södra längan
är bäst bevarad med bottenrum i både mittenhuset och tornen, av
den norra antydes innerväggen blott av en stenrad i gräset, medan
det övriga är täckt av jord, och i öster har tydligen ej funnits något
annat än en enkel mur. Mitt på gården ligger brunnen med ett
brett och prydligt kar av sten. Jag sätter mig där och ser ned i den
torra öppningen, och när kameran knäpper mig från ett hörn är
det bara som det skall vara: här verkar ju allting dekoration och
staffage. Jag är inte ensam om upptäckten, det är ett ideligt
fotograferande här inne, och när jag reser mig, intages min plats av
ett sportklätt par, som flätar samman sina händer och vänder
profilen till mot varandra. Genom den stora porten i östra muren
lyser vattnet sommarblatt under vita segelbåtar. Stäkeholm, det
bistra fästet, firar sin långa söndag i den soliga fred, som det aldrig
mera skall störa.
På en karta över smålandskusten, där bebyggelsetätheten vid
medeltidens början betecknas med svart, är trakten mellan
Västervik och Emåns utflöde tom och ljus. Än i dag ger här en
landsvägsresa ett intryck av skog, skog och åter skog. Gårdar och torp
drunkna brått däri, medan man har hela sin uppmärksamhet
riktad på den besvärliga vägen, som antingen är ny och alltför
frikostigt grusad eller gammal och krokig som den fästig den från
början var. Här saknas alla underrättelser om Engelbrekt.
Rimkrönikan tiger lika envist och mörkt som skogen.
Söder om Emån i det gamla Norra-Bygdh, det nuvarande
Stranda härad, låg på hans tid ett hospital, som bar det betecknande
namnet Öknabäck. Det efterträddes av ett johanniterkloster, bytte
namn och kallades 1480 Kronobäck, men även johanniterna sökte
ju ödemarken för sin himmelska förtjänst. Nu står ruinen av
klosterkyrkan kvar vid landsvägen i ett grannskap av röda uthus, men
i den gamla munkträdgården har en trädgårdsmästare slagit sig
ned, och den strålar med rosor och dalior i långa sängar. Av
gravfynden att döma låg kyrkogården på andra sidan av vägen. Dess
sträckning är alltså ny, men den har enligt uppgift i
trädgårdsmäs-tarstugan ändå gått helt nära över gärdena på vänster hand.
Ej långt därifrån kom Vimmerby vägen ned genom Böta skog,
där bokarnas fjolårsblad då multnade under snön. Vid vägskälet
ser jag nya hjälpare vänta på befrielsehären, och genom de
stridslystna Möreböndernas bygd går den stadigt växande skaran mot
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
