Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Engelbrekts spår
Kalmar, den sista i raden av Sveriges huvudborgar, på båda sidor
försvarad av flankfästningar, som i fredstid tjäna Gud och i
krigstid konungen. Nu växer också Rimkrönikan och breder ut sig, den
får grenar och kvistar av detaljer, den liknar en av de kärva och
lummiga ekarna, som i våra dagar äro landskapets karaktärsträd
och vakta alla stengärdesgårdar, alla vägkrökar, alla broar över
bäckarna. I deras kronor mumlar havsvinden, sommarlojt, men
måsarna draga som en snöskur över åkrarna och skrika lika
eggande och gällt som en vårvinterdag för länge sen.
Det nya Kalmar sträcker välkomnande breda gator av nubbsten
och asfalt utåt landsbygden, men det som Engelbrekt nalkades,
höll sig inom en fientlig mur med fasta portar och torn. För att
åtminstone trampa den jord där det låg, måste jag lämna den stad,
som växt upp på Kvarnholmen efter mitten av sextonhundratalet,
helt å sido och färdas rakt fram till slottsvallarna. Där låter jag
bilen svalka sig i skuggan, ty flera av »Gamla stadens» gator lämpa
sig bäst för promenader till fots. Där de krokna och smalna och
inhägnas av plank, segerrikt stormade av blommor och grönt, tror
man sig skönja medeltidens stadsplan, men det är mest bara
adertonhundratalet, som här har satt sina spår i ett fattigt, försummat
hörn, medan magistraten blundade eller ägnade hela sitt intresse
åt mera jungfrulig mark. Man går ej på medeltidens gator, man
går snarare på dess hus, ty här ligger ett halvannan meters täcke
av sten och grus från de ruiner, som stodo kvar efter danskarnas
härjningar och en jättebrand — de båda orsakerna till stadens
förflyttning till Kvarnholmen. Utanför den forna medeltidsmurens
sträckning — den gick i en halvcirkel nordväst från slottet ungefär
så långt upp som till skärningen av Stora Dammgatan och
Kungsgatan och därifrån ned till sjön — ha nu uppväxt nya, modärnt
bebyggda kvarter. Men där innanför lever biedermeiertiden kvar. I
Gamla Kungsgatans krök ligga hus så låga, att man kan hålla i
tegelpannorna, och genom fönstren skymta rutiga
fönsterbordsdukar med ett par hoplagda glasögon eller ett Kristi-bloddroppsträd i
blom. Gräset mellan kullerstenarna gror i den mark, som
upprepade gånger druckit sig sval av blod och hettat av mordbränder,
men också i den mark, som burit Unionstidens granna
krönings-och mötesstad, den i det längsta kungatrogna. Den försvarades av
det starka »Kalmara hus» och av sin ringmur med sexton torn,
av vilka tre voro porthus över Norderport och Söderport och över
den viktigaste infartsleden, Wästerport.
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
