Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
Ytterligare två av dessa intressanta gudshus, som i nödfall också
kunde vara replipunkter i ett försvar, möter jag nu på min väg.
Rimkrönikan tiger om dem, men det troliga är väl, att Engelbrekt
insåg deras betydelse och handlade därefter. Det första är Hossmo,
en flervåningskyrka, och belägen lika långt söder om Kalmar som
Kläckeberga ligger norr därom. Väldiga askar, stridens träd, susa
i blåsten kring dess spetsiga gavel, där ett enda fönster sitter och
ser underligt förkommet ut. Klockstapelns linor smälla otåligt och
rycka i sina inlåsta handtag, som om de ville göra tjänst vid ett
alarm igen, men där förr stormstegarna restes mot muren, står
nu brandstegen och talar om den enda verkliga fara, som hotar
kyrkan och byn av idag. I Hagby rundkyrka har jag en pratstund
med en klipsk gubbe, som är full av skratt och prat och nit att
visa mig allt möjligt. Vi stå i det stora, cirkelrunda rummet, som
är olikt allt jag sett av gudstjänstlokaler förut. Där nu de kallt blåa
bänkarna, ornerade med järnbeslag, radas upp, stampade en gång
hästarna, medan ryttarna lågo gömda i fästningsvåningen under
den toppiga tornhuven och bevakade den knappt halvmeterbreda,
kolsvarta trappan i muren, som man än i dag kan bruka, om man
är säker på foten. När man kommit upp, varsnar man den
medeltida försvarsanordningen med ett tjugutal skyttegluggar; de flesta
äro nu igenmurade, men ett par av dem ha lämnats öppna för att
släppa in dager och luft. Jag drar i alla fall ett andetag av
lättnad, när jag kommit ned igen, och ansiktet på min ciceron skiner
också och grimaserar av förtjusning, för att han kan visa mig ett
par bänkdörrar som han påstår härstamma från
fjortonhundratalet. Sedan blir han litet ledsen över, att han inte kan framlägga
kyrkans gamla handlingar, »men de styrande har skickatupp dem
till Vadstena». »Dit kommer jag alltid», tröstar jag honom, och
när jag stiger in i bilen, står han och skyidrar med en kratta som
den lustigaste vaktpost vid Hagby vita kastal.
Genom herrgårdslandskapet kring Värnanäs och den tätt
bebyggda trakten söder om Bergkvara reser jag i ett dagsregn mot
Brömsebro. Det första jag ser av den berömda platsen är gården
»Svenska Broms» med en trevlig ljusgul huvudbyggnad, där
solgardinerna hänga våta kring den breda snickeriverandan, och med
gamla präktiga ställar från den tid här var gästgiveri. I sänkan till
vänster rinner bäcken och får nu av regnet en litet kraftigare ton i
sin försynta röst. Dess kluvna fåra omsluter den historiska holmen,
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
