Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berit Spong: I Engelbrekts spår. Till 500-årsminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit Spong
gelbrekts belägring, fast den sköttes av så vana »beställare», som
Herman Berman och Bo Stensson Natt och Dag. Men den tidens
stenborgar kunde knappast tagas med storm; en träfästning
däremot skulle snart ha blivit en ny flammande »wardh» på det
gamla Wardhberget. Nu sutto danskarna i säkerhet på sin
bergsplatå. I den huslänga, som ligger strax till höger om inre
borggårdsporten, ingår slottets medeltida kärna, och i mellanvåningen, där
nu museets kyrksal är belägen, har man rätt att tänka sig
borgstugan. Det är så vitt och tyst därinne i dag och predikstolar,
altartavlor och helgonbilder tala ett fridens språk, men när jag råkar
lägga handen mot en av de tygöverspända pelarna, känner jag
det vitstrukna lärftet ge vika — det är bara ett skickligt
camou-flage. Friden är kanske också ett bedrägligt sken, skapat för dagen
och turisterna; om natten och i ensamheten är här måhända ett
danskt borgläger igen, där knektar dricka öl och torka sina hosor
vid elden och stöta pulver till slangorna, de nya svarta ormar, som
stucko de svenska till döds med sina glödande bett.
Men borgarna i Ny-Varberg hyllade Engelbrekt. Var låg det?
Hos en älskvärd museiintendent får jag historiska och
topografiska upplysningar om staden. När jag sedan från fästningen beger
mig ut på inspektion, färdas jag tätt förbi ruinkullen efter Gamla
Varbergs kyrka, som den nuvarande staden redan dragit inom
sina domäner och där den till och med åter rest ett
himmelsvisande tecken — en jätteskorsten till en trikåfabrik,. Engelbrekts
Varberg ligger ännu på »landet» — på herrgården Lindhofs ägor
en dryg halvmil norr om stadsgränsen. I en ögla av Himleån, som
en gång var ett livsvillkor för staden, knytes nu herrgårdsparken
in, i sin tur omgärdande corps de logiet så väl, att det knappast
kan skymtas från vägen. Men uthuslängorna ligga mera fria och
bjuda ut sig till beskådan, och till statarbarnens förvåning är jag
också mest intresserad av en magasinsbyggnad, vars röda
övervåning vilar på tjocka murar av sten. När jag stryker över en
sten-bumling där i knuten, har jag ändå rört vid den kyrka, där
Ny-Varbergs »köpstadsmän» anropade helgonen om skydd för fogden,
som grymt lät dem umgälla, att de slutit sig till Engelbrekt. Och i
en mörk, förvildad trädgård vid sidan växer gräset över jämnade
gravkullar. Utefter landsvägen ett par hundra meter längre åt norr,
synas lämningar efter stadens vallar i ett stycke blommande
ängsmark, som för dessa resters skull sluppit att bli åker. Sedan staden
i 1600-talets strider för sista gången förstörts, flyttades Varberg till
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
