Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Albert Viksten: Nordingrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Albert Viksten:
NORDINGRÅ
När är de första människorna för några tusen år sedan nådde
Ångermanlands kust var det en helt annan landskapsbild än den
nuvarande som mötte deras ögon. Då hade vårt land genom
inlandsisen genomgått en ingripande nydaning. Havet sträckte sig långt in
över kustområdet och de nu bebyggda trakterna utgjordes av en
arkipelag av stormpiskade öar, skär och kobbar, där massor av
sälar tumlade om i laxstimmen. Skuleberget i Vibyggerå uppvisar
den högsta marina gränsen i vårt land (284 m); landhöjningen
har alltså härstädes försiggått i ett ganska hastigt tempo. Ingen
vet med säkerhet hur högt Nordingråbergen hunnit lyfta sig ur
havet, när de första människorna kom till dessa stränder. Men
man vet, att stenåldersfolket en tid bröt skiffer på Ringkallen,
som i nutiden är 212 meter hög, och att denna skiffer bearbetades
vid en boplats i närheten av Dalsberget, som ligger omkring en
halv mil längre in i socknen.
Mäter man med mänskliga tidsmått är det lång tid sedan dess.
Nu har havet dragit sig tillbaka, öarna har blivit berg och
havsbottnen åkrar och hagar. Människorna, som tidigare fiskade kring
bergsbranterna, har fört upp sina hus på de slambankar, där förr
laxen sökte mat bland tången eller strömmingen stod tät kring
skären. Sekel efter sekel har havet dragit sig tillbaka, segt och
envist har människan följt efter och lagt ny jord under sitt herravälde.
Och nu ligger de mäktiga, branta bergen smyckade av skog och
blommor. Likt krumryggiga jättar vilar de där genom tiderna
med bruset omkring sig från årtusendenas dånande bränningar.
En sovande jättehär, där kämparna sträckt ut sig i fantastiska
ställningar under barrskogens veckade mantlar, ibland med
uppfläkta bröst, där den röda graniten lyser som blodigt kött genom
mantelns trasor.
Och från Bottenhavet, som blånar bortom bergskammarna
under vita segel eller ringlande svart stenkolsrök, sträcker sig
slingrande fjärdar milslångt in mellan branterna, vänliga jättearmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 22:07:41 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/stf/1936/0316.html
