Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert Viksten: Nordingrå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordingrå
Jag tror på uppgiften, eftersom varje dalgång har sitt eller sina
vatten att spegla sig i. Antingen man reser med båt efter kusten
eller tar landsvägen med dess många avstickare åt olika håll blir
det första intrycket en överraskning. Kommer man sjövägen in
från havet genom det smala sundet till Häggvik, är man med
ett slag fången i den stämning, som håller en fast i fortsättningen.
Man lyfter blicken upp till Ringkallens mäktiga krön, låter
blicken svepa över den böljande horisonten, de sluttande ängarna
med de pittoreska lövskogsbuketterna, de klungvis på kullarna
uppklättrade människoboningarna, gistplatserna och sjöbodarna.
Och bergen ropar och suger. Man får ingen ro i kroppen, förrän
man bestigit den första höjden. Här måste finnas utsikter att löga
sin själ med, skönhetsvärden att samla in.
Storberget blir vår första utsiktspunkt under några oförgätliga
högsommardagar. För varje steg uppåt sjunker landskapet
undan och nya perspektiv av glimmande vatten mellan mörka berg
öppnar sig för blicken. Ringkallen har hukat sig ned i
tillbörlig respekt för den höjd, vi befinner oss på. Längre åt nordost
ligger den karakteristiska Själandsklinten likt en bucklig
hattkulle, vars breda brätten bortskymmes av Storbergets tunga
massiv. Högsvedjeberget i Nätra tränger sig in i synranden men
lämnar en dalgång öppen för ett böljesvall i blått, som i norr
tvärt avskäres av Skulebergets skarpa brant. Med axelbred
trygghet stiger Valtoberget upp bakom Nordingrå vitmenade kyrka.
Körningsberget, Rökstaåsen, Dalsberget och allt vad nu de andra
jättarna heter ruvar i sommardiset i sömnigt majestät. Men under
våra fötter breder sig Vågsfjärdens vatten i ett spel av solreflexer,
ett silverston0 som sträcker långa flikar in i den odlade bygden,
där ängarna nu står och väntar på slåttern.
Någon har betecknat Vågsfjärden som en av Europas vackraste
sjöar. Säkert är den en av de mest skiftningsrika. En färd kring
dess stränder släpper loss en störtflod av de mest olikartade
landskapsintryck. Vid den ena utsikten öppnar sig ett landskap med
kärva bergsbranter, allvarliga granskogar, skrovliga klippor och
vilda, bisarra linjer. Vid nästa utsikt möter ögat den blida idyllen,
flacka, vassbeväxta stränder, ljusa leende färger och ett mjukt
linjespel. Trakten är ett eldorado för konstnärer; färgrikedomen
flödar, det är ständigt nya ansättningar allt efter dagrarnas spel
över det böljande berghavet och de många vattnen.
Men naturskildringarna måste beskäras. I ett landområde, där
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
