Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Persson
för, då det måste ligga även i deras intresse, att sjuka och skadade
fåglar plockas bort. Fjällvråken måste nämligen i ännu högre grad
än andra rovfåglar nöja sig med just sådant byte.
En jagande fjällvråk är en ståtlig syn. Än flyger han framåt med
långsamma vingslag, än står han på fladdrande vingar nästan stilla
i luften, än seglar han i vida kretsar, ofta så högt, att han skönjes
blott som en liten prick mot de vita sommarmolnen. Dräkten kan
vara rätt varierande, men i flykten ser man tydligt en svart fläck
under vardera vingen jämte ett brett, gulvitt band över stjärtroten,
båda karakteristiska kännetecken. Kommer man i närheten av
boet, som ligger på en klipphylla eller också i någon tall i
fjällskogen, flyga båda makarna emot en och ge tillkänna sin oro i ett
utdraget, jamande skri.
Fjällens vita uggla söker man däremot förgäves de år, då inga
lämlar finnas. Hon är en verklig kosmopolit, som far hela
polkretsen runt och slår sig ned där det för tillfället synes henne gott att
vara. Hon är därför under lämmelfattiga somrar en sällsynt gäst
här uppe, men i gengäld är hon så mycket talrikare under
lämmelåren. Helst slår hon sig ned på högplatåerna långt inne i fjällen,
och där lägger hon sina ägg i gruset på någon moränkulle. Ser man
på en sådan kulle en fläck med ovanligt saftig grönska, är det
knappast något tvivel om att hon har gött den med avfall från sitt
rikt dukade bord. Hanen ruvar inte, men han sitter ofta på någon
upphöjd plats i boets närhet för att hålla vakt. Kommer då en
människa till synes, följer han henne gärna ett stycke för att se efter,
vart hon tar vägen. Närmar hon sig boet, gör han vad han kan för
att skrämma bort henne. Lyckas hanen inte göra det med våld
försöker honan med list. Hon kastar sig på marken med flaxande
vingar, piper ynkligt och låtsar sig vara illa sjuk. Lapparnas
hundar har hon ett särskilt gott öga till och försummar aldrig att ge
dem en ordentlig avbasning, om de råkat komma hennes fjäll för
nära. Det har också hänt, att fjällugglan verkligen gått anfallsvis
till väga mot skapelsens herre, och hon har förvisso både vapen
och makt att bruka dem.
Fjällets övriga fåglar hysa däremot ingen överdriven fruktan
varken för vråkar eller ugglor, och falkarna slå väl oftast sitt byte
så oförberett, att skräcken och döden följa i samma sekund. Men
höres korpens hesa rop eller faller skuggan av hans svarta vingar
över fjället, gripas alla dess inbyggare av förskräckelse och
vanmäktig vrede. Det gäller knappast deras egen säkerhet, ty korpen
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
