Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Persson: Fåglar i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Persson
ströva igenom sitt vidsträckta revir med stark, vägvinnande flykt.
Särskilt under parningstiden på senvintern roa sig ofta makarna
långa stunder med att kretsa som vråkar över fjällen, och då kan
man även få höra någon av dem utstöta ett metalliskt, välljudande
klong, vilket korpen fordom troddes kunna frambringa först då
han var hundra år gammal.
Fjällens vanligaste fågel är utan gensägelse ängspiplärkan. En
vetenskapsman har en gång beräknat, att det under goda fågelär
finns i medeltal omkring tiotusen häckande par på varje
kvadratmil inom björk- och videregionen. Hon förekommer talrikt även
på myrarna nere i barrskogen och finns för övrigt på lämpliga
lokaler över hela landet. Under’en längre fjällvandring kan man
knappast undgå att någon gång stöta upp en ruvande hona. Hon
låter kanske inte just då höra sin vassa lockton, men den kommer
ofelbart, om hon åter skrämmes upp och drar bort med sin
karakteristiska, guppande flykt.
Just upp mot trädgränsen, där björkskogen upplöser sig i
enstaka träd, kunna vi med en smula tur träffa på ännu ett par
fågelarter, som äro lika sällsynta som ängspiplärkan är talrik och som
kanske inte heller kunna räknas till de verkliga fjällfåglarna. Där
berget stiger brant uppåt och fjällhedens matta ligger i smala
remsor mellan tvärbranta avsatser, kan man ibland få höra ett
melankoliskt och en smula enformigt pi-Ü pi-Ü pi-Ü. Smyger man då
försiktigt närmare och ser till att man väl använder det skydd som
bjudes, kan det kanske lyckas att på långt håll få se en skymt av
sångaren. Han är stor som en koltrast och svart som denne men
har en vit, halvmånformad fläck som ett brett ordensband över
bröstet. Det är också en förnäm fågel, ringtrasten, den utan
jämförelse sällsyntaste av sitt släkte. Det ligger något av skygg
enstöring över honom. Sitt bo döljer han som en eremit i en klippvägg,
och aldrig ser man ringtrastarna likt sina plebejiska släktingar nere
i björkskogen samlas i tjattrande flockar. Minst av allt tycker han
om att släppa människan inpå livet. Så snart han finner sig
observerad, flyger han långt bort, smackar som en stenskvätta, vippar
häftigt med stjärten och visar på alla sätt sin vrede och upphetsning.
Där en bäck rinner fram mellan videsnår, som stå täta och
ogenomträngliga som en arktisk djungel, sjunger en blåhakesångare
ibland sin muntra visa. Den är svår att beskriva, emedan den
lånar tongångar från andra av fjällets och björkskogens fåglar, men
den har inte sin like i välljud och behag och är därför lätt att känna
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
