Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gösta Lundquist: Till Sulitelma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Lundquist:
TILL SULITELMA
U nder decennierna närmast före sekelskiftet, i turismens grönaste
ungdom, då riksgränsbanan ännu inte fanns till som en förmedlande
länk mellan norra Lapplands fjällvärld och övriga delar av Sverige,
då Kebnekaise och Sarektjåkko ännu knappast hunnit bli namn,
under den tiden hette fjället framför andra i detta rike: Sulitelma.
Redan Linné hade talat om det och andra naturforskare efter honom.
Skalderna hade utnyttjat namnet i sina dikter, då de ville ha tag i
något som gav en riktigt isande fläkt från Ultima Thule.
Sulitelma var under långliga tider ett namn med klang i och den
klangen hade fjället som sagt i behåll ända in i de dagar, då de första
turisterna började söka sig upp till Lapplands fjällvärld.
Man behöver bara kasta en blick i den intressanta lektyr som
STF:s 50 års-krönika utgör för att få ett belägg för i hur hög grad
Sulitelma fångade den tidens intresse: de första praktiska åtgärder,
STF överhuvudtaget vidtog i fjällen, riktade sig mot Sulitelma. Vid
Yarvekälven strax Ö om fjället uppförde STF sin första fjällhydda
och två år senare, år 1890, innan Jämtland ens hade blivit föremål
för STF:s verksamhet i fältet, står leden Kvikkjokk—Sulitelma
fär-digrösad med två hyddor samt med roddbåtar utplanterade i sjöarna.
Orsakerna till detta intresse äro inte så svåra att finna. Dels var
Sulitelma ett av de få bland Norrbottens högfjäll, man kände till och
kunde nå utan alltför expeditionsartade svårigheter. Dels — och
viktigast av allt — gällde Sulitelma ända inemot 1880-talet som det högsta
av Sveriges fjäll. Det var först genom kartografernas mellankomst
på 1870-talet, som fjället fick avstå från den hederstiteln. I det allmänna
medvetandet dröjde det dock ett betydligt antal år innan Kebnekaises
och Sarektjåkkos namn trädde i förgrunden. Det verkligt allvarliga
attentatet mot Sulitelmas höga position gjordes först år 1902, då
riksgränsbanan med ens öppnade nya möjligheter att komma de stora
högfjällsområdena i nordligaste Lappland inpå livet. Från den tiden
daterar sig alltså Sulitelmas tillbakagång som en vallfartsort försvenska
fjällresenärer. I våra dagar är det bara ett litet fåtal fjällvandrare
som hittar vägen till det märkliga gränsfjället.
Egentligen måste man dock förvåna sig över att glömskan blivit
så pass fullständig. Och det av ett par olika orsaker. Det finns
inget annat svenskt högfjäll man kan nå så relativt smärtfritt som
Sulitelma. Från Furulund i Norge, vilken ort står i förbindelse med
norska kusten medelst järnväg och båt, har man inte mer än 1 mil
till fjällets nedersta jökel (till den svenska isranden 1 % mil).
Visserligen en besvärlig mil, man får stiga skarpt i höjden, inte mindre än
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
