Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils Ahnlund: Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norr om Ångermanälven. Ser man tingen i stort, bör
otvivelaktigt det ryktbara Skuleberget betraktas som huvudgräns för
den bebyggelse, som hann inordnas i den förkristna
samhällsorganisationen. Söder därom falla alla hedniska kultorter, d.v.s.
orter som i sina namn ha bevarat minnen av gammalnordisk
religion, och alla Uppsala-ödsgårdar eller kronogods av forntida
ursprung. Bygden är här färdig i sina huvuddrag, innan
kristendomen tränger in och skapar nya behov. Från 1314 har man
närmare uppgifter om den norrländska sockenindelningen. I
södra Ångermanland eller »Framman-Skula» räknas då
femton huvudkyrkor och två annexkyrkor, men i »Nordan-Skula»
ännu endast tre kyrkor utan annex. Icke förrän vid 1400-talets
mitt började man på allvar bryta mark i den trakt, där Anundsjö
stora kyrkby är belägen. Nordmaling fick egen kyrka några
årtionden senare; äldsta namnet är just »Nyrkyrka». Men
nordgränsen av landskapet angav tillika från urminnes tid gränsen
för den militära indelningen i skeppslag, till vittnesbörd om att
vi här i söder ha att skaffa med förvaltningsenheter av äldre typ
än i Västerbotten. Så snart vi komma inom dess råmärken, möta
andra förhållanden.
Hälsingelagen stadgar, att leding eller krigstjänst till sjöss
icke utgår från dem som bo i Uma och Bygda eller norr därom,
»utan värja själva sitt land hemma». Detta innebär alltså icke,
att svensk bosättning helt saknas ovanför dessa utposter. Redan
det betydelserika namnet Bygda — eller Norrbygda — ger i
sammanhanget en del att tänka på. Vad arkeologien hittills har trott
sig kunna utröna synes vara, att en något så när
sammanhängande men skäligen gles och tunn järnåldersbebyggelse funnits
utefter kusten upp till Lule älv. Att ge den namn av verklig bygd
är icke möjligt, om de äldsta källskrifterna tillerkännas vitsord.
I verkligheten torde dessa trakter länge ha utgjort ett fritt
fångstområde, ett no mans land, där företagare från olika håll korsade
sina banor, och som de mer eller mindre strävade att inruta i
intressesfärer. Och dessa pioniärer kommo icke endast från
Sverige eller Finland. Från Vita havs-området ledde viktiga
handelsvägar till de övre kusterna av Bottenhavet. Säkert betygad är en
gammal rysk-karelsk tradition, som under århundraden sökte
upprätthålla ett allmänt krav på stora delar av dessa kuster, också på
västra sidan, såsom från början icke underlagda det svenska
riket. Snarlika sägner ha funnits i Västerbotten, och det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
