Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik Granlund: Den västerbottniska landskapsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den västerbottniska landskapsbilden
torer, som göra, att ryggarnas storlek blir ungefär densamma för
hela detta område.
Jag har uppehållit mig så pass utförligt vid detta område,
emedan det torde vara unikt i vårt land. Åtminstone finnes
säkerligen ingenstädes i Sverige en så typisk och vacker utbildning av ett
drumlinslandskap som just i trakterna söder om och kring Umeå.
Allt efter som isen smälte, kom kanten att flyta på allt grundare
vatten och slutligen nåddes den tidpunkt, då iskanten stod på
fasta land. Den stora isen hade då smält ned så kraftigt och fick
så liten näring genom tillkommande ny snö, att dess rörelse ut från
de centrala delarna uppe vid östra randen av högfjällen så
småningom avstannade. Återstående spridda rester av isen lågo
kvar som s. k. dödisar, vilka avsmälte på stället. Detta åstadkom,
att den topografi, som utbildats under isen, kom att kvarstå
också i dessa trakter. Därför uppträder även inom sådana
områden ovan högsta marina gränsen, som haft förutsättning
härför, drumlins av en typ likartad med kustens (se kartan, sid. 49).
Längre in mot de trakter, där isens centrum en gång legat,
uppträder en annan synnerligen intressant landskapstyp. Här ligga
stora områden, vilka bestå av ett nätformigt virrvarr av
grusiga, vanligen tallskogsklädda moränryggar med sänkorna
utfyllda av sjöar eller myrar. I vissa fall äro ryggarna täckta av
väldiga stenblock, så att där är ytterst besvärligt att taga sig fram.
Detta är den typiska s. k. dödismoränen. Här har isen skjutits
fram och tillbaka i olika riktningar och spruckit sönder så att
moränmaterial pressats upp i sprickorna. Slutligen har det
endast återstått en mängd isklumpar, vilka avsmält sakta och
efterlämnat sänkor, de nuvarande sjöarna och myrhålen.
Sådana dödisområden förekomma särskilt rikligt inom den
forna isens centrala delar omkring isdelaren. Så kallas det
område, från vilket isen rört sig ut åt alla håll, både ned mot
Atlanten i väster och mot Östersjön i öster. Bevis för isdelarens
läge finna vi i räfflorna på berghällarna. Efter ett band från
Risbäck i sydväst och upp till Sorsele i nordost påträffar man
hällar, som äro rundade och repade både från nordväst och
sydost. Isen har här vid olika tillfällen rört sig i rakt motsatta
riktningar. Särskilt vackert kan man se dessa dubbelräfflade hällar
efter den nybrutna vägen till Tärna vid och väster om Strömsund.
Efter Kultsjövägen nära Lövnäs kan man på flera ställen finna
räfflor, gående från nordost, vilket visar, att isen här delat upp
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
