Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Borelius: Från Västerbottens kustbygd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Västerbottens kustbygd
gift tolv mil lång. Den går till en början huvudsakligen i
nordväst över Sävar och Bygdeå och ungefär halvannan mil vidare,
sen tvärvänder den vid Sikeå mot nordost och norr. Landmånen
— det är Linnés ord för vad vi nu kalla terräng — är mest
små-kullig och skogbevuxen, en typisk skärgård lyft upp ur liavet av
jordskorpans elasticitet. Endast vid de större byarna vidgar
åkermarken sig och tränger undan skogen. Chauffören har, som vanligt
är, mångahanda uppdrag och uträttningar utefter vägen, så bilen
— som för tillfället ersätter den ordinarie bussen — får ofta stanna.
Dessutom har den sina bestämda hållplatser här och var.
I bilen finns inget anslag om samtal med föraren, och det dröjer
inte länge förrän vi ömsesidigt känna oss som gamla vänner.
Jag talar om ändamålet med min resa och hoppas på goda råd.
Att Burträsk inte har särdeles mycket att ge mig förstår jag nu,
men vilken by ska jag stanna i och var kan jag ta in? Jag vill
ju hellre bo i en bondgård än på ett hotell. Chauffören kommer
med olika förslag, men de äro en smula svävande och det är
svårt att fatta något beslut.
Här börja de för landskapet karakteristiska åttkantiga logarna,
»trindlogarna», uppträda ganska ofta. Jag säger någonting om
dem, och chauffören upplyser mig om att en sådan ha de i hans
föräldrahem. Var ligger det? — I Norra Stortjärn, två mil söder
om Burträsk. — Nå, kan jag inte få stanna där? — Jo, nog tänker
jag det kan gå för sig. — Därmed är saken klar.
Vi komma fram vid sextiden på kvällen. Mangårdsbyggnaden
— här finns bara en — ligger gul och villaformad på höger hand
där marken sakta sluttar mot Rickleån. Den är byggd — det får
jag veta sedan — med stort besvär och dryga kostnader under
krigsårens värsta dyrtid. Också här har man egen vattenledning
med självtryck från en källa uppe i skogen. Till vänster om vägen
står en trindloge och längre upp i skogen en »basta)) där
husbonden brukar röka fläsk åt sig och andra, på det gamla viset,
i enrisrök och stark värme så att det blir färdigt på en timme.
Jag har ätit sådant i Dalarna så jag vet hur delikat det smakar:
det smälter i munnen.
Här också håller man på med potatisen, men nu samlas alla
kring oss. Frågan om husrum och mat är snart ordnad, och det
dröjer inte länge förrän jag sitter med familjen vid det runda
bordet i köket och äter tunnbrödssmörgås och kornmjölsgröt. Det
är den ordinarie kvällsmaten runtom i norrlandsbygderna, och
6. STF 37. on
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
