Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Schiöler: Västerbottniskt skogsland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Severin Schiöler:
VÄSTERBOTTNISKT SKOGSLAND
Det hände en dag att jag steg på tåget och for norröver. Förut
hade jag nätt och jämnt varit över Dalälven. Vad som låg norr
därom krympte för medvetandet ihop till en kartlapp. Och till
denna kartlapp knöto sig idéassociationer om ett kallt, mörkt,
ödsligt och ogästvänligt land, med sågverk, sulfitfabriker och vita
rentvättade trästäder vid kusten samt lappar, renar, fjäll, mygg och
annan romantik i det inre — ett land, grant att färdas i om
sommaren, men eljest den obotliga lappsjukans hemvist.
Det var med en viss beslutsam självövervinnelse jag steg på tåget.
Ty det gällde inte att vintersporta en vecka vid Åre eller se
midnattssolen spegla sig i ett sagoblankt Torneträsk och sedan fara hem
igen, det gällde i stället att på allvar pröva norrländsk vintrig
vardag i en obskyr liten by vid Skellefte älv, ett bra stycke in i det
monotona, folktomma skogslandet, där socknarna äro stora som ett
halvt sydsvenskt landskap.
Men självövervinnelsen var onödig. Norrland avslöjade sig som
ett överraskningarnas land. Ett land för sig, värt att lära känna.
Mörkret var en myt, fast solen den första månaden nätt och jämnt
glimtade över skogstopparna en stund vid middagstiden. Ruggig
köld stiftade jag inte bekantskap med förr än under ett par
februariveckor i — Stockholm. Och så var det landskapet!
Sedan gammalt ha dessa breda ändlösa vidder, som från
fjällbygderna sakta sänka sig mot Bottenhavet, haft dåligt rykte för
ödslighet och tröstlös enformighet. Melankoliska spensliga
barrskogar med en påfallande anstrykning i gulbrunt bölja över höjder
och sänkor. Mellan dem öppna sig myrarna, flacka, tungsinta, än
med stråk av förpinade martallar och holmar av låga, men
kyrk-tornssmala granar, än överströdda med små grå hölador, som likna
halvkantrade noaksarkar. Här och där en odling, en gård, en by,
liksom bortkommen i ödsligheten. Allt enformigt. Det ena likt det
andra. Blott älvdalarna bryta entonigheten med sina plötsliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
