Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Severin Schiöler: Västerbottniskt skogsland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Severin Schiöler
tala prägel. Över allt breda de sig mellan höjddragen, vida, flacka
och vågräta som vattenytor. Under vintern skilja de sig ofta från de
snötäckta sjöarna endast genom de stråk av martallar, som vandra
ut över dem och förmedla övergången till fastare mark.
Vid sidan om terrängens utformning och ljuset däröver är det
skogen, som ger landskapet dess karaktär. Redan i mellersta
Sverige behöver man i regel bara kliva upp på närmaste höjd med någon
utsikt för att få en föreställning om vilket barrskogarnas land
Sverige egentligen är. Och här uppe är skogen enarådande. Men
det är inte den yviga mellansvenska skogen. I den senare äro
trädkronorna byggda för att ta emot ett ljus som väller ned över dem
ovanfrån. Tallarna välva sig bredare, rundare, tätare. De lodräta
linjerna skymmas mer eller mindre undan och komma
huvudsakligen till tals i stammarnas nakna pelarskog. Även granen blir där
bred och matronalik, åtminstone på bättre mark. Särskilt
påfallande är detta i de uppländska lerbygderna. Men i Västerbotten är
granen smal och sylvass som ett gammaldags kyrktorn och verkar
därigenom högre än den egentligen är. Och tallens krona är
cylindrisk, gles och högbyggd. En västerbottnisk tallskog ter sig på håll
nästan som en mellansvensk granskog tack vare dessa högbyggda,
uppåt tillspetsade kronor. Skogen blir luftig och spenslig, dess
lodräta linjer — som förut framhållits — starkt framträdande. Detta
växtsätt har sitt raison d’être i de nordliga belysningsförhållandena.
Det snett infallande ljuset tillgodogöres bättre.
Redan genom den glesa kronbyggnaden verkar den nordsvenska
skogen ljusare än sydligare bygders. Än mer förstärkes detta
intryck genom den nordliga grönskans ljusare ton. Medan uppländsk
skogsgrönska med mognaden djupnar och mörknar, nöjer sig den
västerbottniska med en anstrykning i gulbrunt. Att fram på
sommaren komma norrifrån ner i Uppland är som att från en värld
av ljus grönska dyka in i ett hav av kompakt, mörkt klorofyll. Det
lägger sig nästan på bröstet, så mäktig är skillnaden.
Men det finns ett annat drag också, som i fråga om skogen skiljer
nordsvenskt och sydsvenskt — ett drag som delvis förtager det ljusa
och luftiga intrycket av de nordliga skogarna. Det är —ja, den som
har vandrat över tallhedarna långs älven häruppe eller strövat
omkring i de fuktiga granliderna, han vet det nog. Det flaggar svart
uppe i kronorna, som om ymniga flagor av sönderslitna sorgflor
hängde från grenarna. Manlavarna, tillika med trädtickorna de
nordliga skogarnas förbannelse! Alectoriajubata med små grå-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
