Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernhard Nordh: Nybyggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bernhard Nordh
synemännen kommo, och då hade hemmansbonden för länge
sedan tappat lusten. Han var gift, hade barn och var inte beredd på
äventyret. Marsliden var den bästa och grannaste plats, som kunde
uppletas vida omkring. Men där drog lapparnas stora stråk fram,
där var trolldom och annat elände — olycka och död hotade den
som vågade bosätta sig där. Utan vidare överlät han sin rätt till
en i Klimpfjäll bosatt dräng, som var ogift, en modig man utan nära
anförvanter. Drängen fick sina papper, var över ett tag på
högsommaren och tittade på sin egendom men skuddade snabbt
Marslidens jord av sina fötter, innan första renen skymtade på
Marsfjället. Med stor lättnad sålde han tre år senare sina papper till
en person fem mil bort, fick femtio riksdaler för Marsliden och
tvådde sina händer.
Den nye ägaren av Marsliden var från Fjällboberg, där
trängseln nu var fruktansvärd, ty tre familjer bodde på ett område,
som inte var stort större än en ordinär mellansvensk socken. Utan
att precis veta så mycket om den plats han nu var ägare till
lämnade denne man Fjällboberg våren 1856 och förde med sig två
kor, hustru och sex barn och annat mera, som till livets nödtorft
hörde, verktyg, husgeråd etc. Han vandrade den långa vägen
genom Staions svårframkomliga bergstrakter, där lo och järv hade
omtyckta tillhåll, förbi de några årtionden tidigare upprättade
nybyggena Dorris och Grytsjö och stod efter nära en veckas
strapatser vid Marssjöarna.
Så uppmuntrande lär inte synen ha varit. Den hemlösa
familjen fick en allvarlig påminnelse om att det inte precis var
söte-brödsdagar som väntade. Så gott som hela den präktiga skogen
nedanför fjällkullarna var nedbränd. Det var lapparnas första
varningsord till inkräktarna. På den plats, där byn nu ligger, hade
endast en stor, lurvig gran kommit undan förödelsen, och skyddet
under den granen blev familjens hem, tills man släpat fram virke
från ställen, som inte berörts av branden, och hunnit med att bygga
en stuga. Men då var det redan höst — och så kommo lapparna!
Ett av de barn, som voro med om flyttningen 1856, lever än i
dag som Marslidens äldste. Han är åttiotre år gammal och var
således tre år när det stora kriget om Marsliden började.
Som de flesta andra krig hade även detta en förhistoria. Alla
nybyggare voro inte precis vår Herres bästa barn, och river
svälten i tarmarna har en bösshane lätt för att falla. Förresten kan
det ifrågasättas, om inte de allra första nybyggarna så där halvt
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
